Hoppa till innehållet

Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/763

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
351

gå till väga vid runskrifters förklaring. Å de fleste af våra jämnförelsevis yngre Nordiske runstenar äro runorna ristade mellan tvänne linier, hvilka man, genom anbringandet af ett hufvud i den ene änden och en spord eller stjert i den andre, oftast gifvit utseendet af en eller flere ormar, som uti åtskilliga bugter och lyngor slingra sig om hvarandra. Understundom har man afpassat det så, att inskriftens början och slut alldeles löpa ihop och omedelbart liksom öfvergå i hvarandra. Ja, det gifves tillfällen, då det verkeligen är svårt att afgöra, hvilka runor skola vara de första i begynnelseordet eller de sista i slutordet, äfven när inskriften är alldeles hel och oskadad[1]. Men skulle åter en större lucka förekomma uti inskriften, så är det klart, att det stundom kan blifva ganska svårt, ja, måhända rent af omöjligt, att med full säkerhet afgöra, hvarest inskriftens rätta begynnelse är. Vidare bör man märka, att afven der skiljetecken (prickar, kors och dylikt) mellan orden finnas, dessa tecken icke alltid jämnt afdela orden[2]; äfvensom att det ej sällan förekommer, att orden icke helt utskrifvas, utan blott till hälften eller i sammandrag[3]. Slutligen händer det någon gång, att

  1. Såsom exempel på dylika sammanlöpande runinskrifter kunna anföras: Brostenen, Lilj. 312, Bautil 267, Dybeck, Sverikes Runurk. (fol.) I. 1; Vesterbystenen Lilj. 116, Baut. 447, Dybeck 160; Vedyxestenen Lilj. 211, Baut. 404, Dybeck 186, och Hargsstenen Lilj. 435, Dybeck II. 126, m. fl.
  2. Jfr inskriften i Gulldrupa kyrka, Gotland: Botolbar : Karassa : han : kaup : te : meso : hakul : in: .... (B. K., han köpte messo-hakelen el. mess-haken), se mina Gotl. Runinskrifter, 75; samt Kleggumstenen i N. Jutland: Hribno : ktubi : kriukubþsi aft : Uibrukmþusin, hvilket jag i Antiqvarisk Tidskrift 1858—60, Köbenh. 1861. s. 272) förklarat sålunda: Hribno^ok Tu(m)bi k(i)ri(þ)u Kub(l) þ(au)si aft Viburk m(u)þu(r) sin(a), d. ä. Hrefna och Dumbe gjorde dessa kummel efter Viborg, sin moder; jfr Thorsen, De Danske Runemindesm. I. s. 23, och Stephens, Old-Northern Runic Mon. s. 732.
  3. Se runstenen vid Harg, Lilj. 439, Dyb. (fol.) II. 129: Kunar, sun Farulfs, lit kiara mirki f(u)r sial Iufurfast(ar), Stiubu sin(ar), totur Hulmtis(ar); de inklamrade runorna finnas icke å stenen; likaså