bargo-lagen skulle ha varit ett medel att rädda den stora amerikanska handelsflottan — den största näst Englands — från den undergång som eljest till stor del måste bli följden af kontinentaldekreten och Orders in Council; så uppgaf t. ex. en stor skeppsredare i Maryland, att af femton fartyg, som han utsändt under de knappt fyra månaderna mellan 1 september och embargo-lagens antagande, endast tre hade kommit fram, medan två kapats af fransmän och spanjorer, ett tagits i beslag i Hamburg och nio förts till England.
Emellertid är det en tämligen akademisk fråga, hvilken verkan
embargo-lagen skulle ha fått, om den åtlydts, ty intet var längre från
verkligheten. Det gör ett nästan rörande intryck att se, hur den ena
tilläggslagen efter den andra och den ena utförligare och mer drakonisk
än den andra söker stoppa till hålen i det ursprungliga mycket summariska
påbudet; men sällan har det visat sig tydligare, att ständigt nya lagar
om samma sak betyda ständig olydnad mot lagarnas föreskrifter. Redan
den 9 januari 1808 gåfvos särskilda bestämmelser för kust- och
fiskefartyg om den säkerhet de skulle ha att ställa och förklarades, att
embargo-lagens undantag för väpnade offentliga fartyg ej gällde privata
kapare (ch. 8). Den 12 mars samma år ålades också utländska fartyg
att ställa säkerhet, t. o. m. fyra gånger värdet af fartyg och last eller
dubbelt så mycket som för inhemska fartyg, att de ej skulle gå till
utrikes ort, och för fiskefartyg påbjöds deklaration under ed, huruvida
något af fångsten sålts under färden. Samtidigt bemyndigades emellertid
presidenten mycket oförsiktigt att medge fartyg rätt att gå i barlast till
utrikes ort för att där hämta amerikanska medborgares egendom, mot
förbindelse att återvända med denna egendom, ej drifva annan trafik
o. s. v. (ch. 33). Ännu kraftigare blef ingripandet halfannan månad
senare, genom en lag den 25 april, som dels förbjöd all lastning af fartyg
annat än under myndigheternas kontroll, dels öfver hufvud taget
förbjöd hvarje fartyg att utan presidentens särskilda tillstånd afgå till
någon amerikansk hamn eller trakt som gränsade till utländskt
område, liksom tullpersonalen ålades att ta i sitt förvar misstänkt stora
varuförråd i dylika gränsorter; vidare gaf lagen krigs- och tullfartyg
visiteringsrätt, bemyndigande tullpersonalen att i afvaktan på
presidentens beslut kvarhålla fartyg som misstänktes att vilja bryta lagen
o. s. v. (ch. 66). Till sist antogs den 9 januari 1809 den s. k. Force Act
eller Enforcing Act (10 Cong., Sess. 2, ch. 5), som uppbådade alla unionens
svaga statliga krafter för att framtvinga efterlefnad; presidenten bemyn-
