bargo-lagen skulle ha varit ett medel att rädda den stora amerikanska handelsflottan — den största näst Englands — från den undergång som eljest till stor del måste bli följden af kontinentaldekreten och Orders in Council; så uppgaf t. ex. en stor skeppsredare i Maryland, att af femton fartyg, som han utsändt under de knappt fyra månaderna mellan 1 september och embargo-lagens antagande, endast tre hade kommit fram, medan två kapats af fransmän och spanjorer, ett tagits i beslag i Hamburg och nio förts till England.
Emellertid är det en tämligen akademisk fråga, hvilken verkan embargo-lagen skulle ha fått, om den åtlydts, ty intet var längre från verkligheten. Det gör ett nästan rörande intryck att se, hur den ena tilläggslagen efter den andra och den ena utförligare och mer drakonisk än den andra söker stoppa till hålen i det ursprungliga mycket summariska påbudet; men sällan har det visat sig tydligare, att ständigt nya lagar om samma sak betyda ständig olydnad mot lagarnas föreskrifter. Redan den 9 januari 1808 gåfvos särskilda bestämmelser för kust- och fiskefartyg om den säkerhet de skulle ha att ställa och förklarades, att embargo-lagens undantag för väpnade offentliga fartyg ej gällde privata kapare (ch. 8). Den 12 mars samma år ålades också utländska fartyg att ställa säkerhet, t. o. m. fyra gånger värdet af fartyg och last eller dubbelt så mycket som för inhemska fartyg, att de ej skulle gå till utrikes ort, och för fiskefartyg påbjöds deklaration under ed, huruvida något af fångsten sålts under färden. Samtidigt bemyndigades emellertid presidenten mycket oförsiktigt att medge fartyg rätt att gå i barlast till utrikes ort för att där hämta amerikanska medborgares egendom, mot förbindelse att återvända med denna egendom, ej drifva annan trafik o. s. v. (ch. 33). Ännu kraftigare blef ingripandet halfannan månad senare, genom en lag den 25 april, som dels förbjöd all lastning af fartyg annat än under myndigheternas kontroll, dels öfver hufvud taget förbjöd hvarje fartyg att utan presidentens särskilda tillstånd afgå till någon amerikansk hamn eller trakt som gränsade till utländskt område, liksom tullpersonalen ålades att ta i sitt förvar misstänkt stora varuförråd i dylika gränsorter; vidare gaf lagen krigs- och tullfartyg visiteringsrätt, bemyndigande tullpersonalen att i afvaktan på presidentens beslut kvarhålla fartyg som misstänktes att vilja bryta lagen o. s. v. (ch. 66). Till sist antogs den 9 januari 1809 den s. k. Force Act eller Enforcing Act (10 Cong., Sess. 2, ch. 5), som uppbådade alla unionens svaga statliga krafter för att framtvinga efterlefnad; presidenten bemyn-
