Hoppa till innehållet

Sida:Kontinentalsystemet.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105
KONTINENTALSYSTEMET I EUROPA 1808—1812

mism grep emellertid omkring sig i England under 1809 års lopp, tack vare den expansion kolonialhandeln undergick.

1810 skulle däremot bli ett svårt pröfningens år för båda de stora motståndarna och detta såväl politiskt som ekonomiskt. Redan i januari hade Sverige, som längst af fastlandsstaterna motstått kontinentalsystemet, genom freden i Paris måst förbinda sig att utestänga engelska fartyg och varor utom salt — en munnens bekännelse som visserligen ej blef af större betydelse, då amiral Saumarez med sin engelska eskader upprätthöll oafbruten vänskaplig förbindelse med landet t. o. m. sedan Sverige tvungits att förklara England krig i november. Långt större ändring medförde därför händelserna på Nordsjökusten, i det att Napoleon blef alltmer öfvertygad om omöjligheten att framtvinga själfblockadens efterlefnad längre än hans eget direkta välde sträckte sig. Därför följde slag i slag först (i mars) afträdelse af södra Holland till floden Waal, därpå hela Hollands införlifning (i juli), efter att Napoleons bror Louis abdikerat och flytt ur landet, samt slutligen (i december) annexionen äfven af hansestäderna, den förut till konungariket Westfalen lagda kusten af Hannover, Emsdepartementet i storhertigdömet Berg, Lauenburg och efter någon tvekan Oldenburg, så att Frankrike omkring årsskiftet 1810—11 sträckte sig utefter hela Nordsjökusten och Holsteins gräns upp till Östersjön vid Traves utlopp. Samtidigt fullföljdes aktionen utefter Östersjöns sydkust genom ständigt våldsammare hotelser emot dess tre ägare, det hjälplösa men i hvarje lifsyttring mot Napoleon fientliga Preussen, Mecklenburg och Sverige som innehafvare af svenska Pommern.

Just i Östersjön inträffade emellertid före årets slut en alldeles omhvälfvande händelse, den starkaste möjliga yttre stöten emot den geografiskt till stor del färdiga byggnaden: Rysslands affall. Detta hade en mångfald orsaker, men motsatsen kom till synes, då kejsar Alexander afböjde Napoleons begäran på hösten 1810 att låta konfiskera en stor flottilj af i Östersjön seglande handelsfartyg under olika neutrala flaggor; och den slutliga emancipationen betecknades genom det steg Alexander tog på årets sista dag genom sin ryktbara tullukas den 19/31 december. Härigenom belade han nämligen med höga, delvis prohibitiva tullar landvägen inkommande varor, d. v. s. i verkligheten den franska bundsförvantens, men med lägre tullsatser sjöledes inkommande varor. Visserligen gällde det senare ej till namnet engelska produkter, som formellt voro importförbjudna såsom fiendegods, men i verkligheten kunde de tydligen på detta sätt utan svårighet komma in under