snarast något mildare stämdt än förut mot de utländska makthafvarna. En af de ytterst få, som verkligen från början till slut gjorde kontinentalsystemets obrottsliga genomförande till ledstjärnan för allt sitt görande och låtande, Hamburgs siste generalguvernör marskalk Davout, fursten af Eckmühl — en alltid lika pålitlig »huggvärja» i kejsarens hand och så vidt man kan se en man af samma typ som de tyska generaler, hvilka under det nuvarande kriget styra ockuperade länder — åsamkade sig därför också kanske ett starkare hat än något af Napoleons öfriga verktyg och gick bland Hamburgs befolkning under namnet »Marschall Wuth».
Fiskalismen Det var emellertid ej nog med att den genom förvaltningens besticklighet underhjälpta, allestädes närvarande smugglingen gjorde kontinentalsystemet illusoriskt. Den medförde därjämte, att Napoleon samtidigt för sig och Frankrike gick miste om de fördelar en öppet bedrifven handel af denna omfattning skulle ha medfört. Närmast gällde detta i statsfinansiellt hänseende, och en dylik utveckling kunde ej undgå att irritera kejsaren, som naturligtvis alltid hade svårigheter att få tillräckliga statsinkomster, i synnerhet som han ej öppet ville tillgripa lånevägen. De tullinkomster, som ett system med tillåten men tullbelagd import skulle ha skapat och äfven under den förra lindrigare regimen faktiskt hade skapat, hamnade nu i smugglarnas och de oredliga ämbetsmännens fickor. Frankrikes egna tullinkomster, som 1806 varit 51.2 mill. francs och 1807 t. o. m. stigit till 60.6 mill., sjönko 1808 till mindre än en tredjedel häraf eller 18.6 mill. och 1809 ytterligare till 11.6 mill., alltså en ren obetydlighet. Det franska tullväsendets mäktige chef Collin de Sussy äfvensom något senare inrikesministern Montalivet kom då på den betecknande tanken, att staten skulle kunna träda i formlig konkurrens med smugglarna. Detta skulle gå så till, att man i en eller annan form tillät de hittills förbjudna varornas import men mot en afgift som exakt motsvarade hvad den — som vi sett — fullt affärsmässigt ordnade smugglingen förut kostat; mer kom då ej in i landet, men vinsten blef statskassans i stället för smugglarnas.[1]
En dylik utväg kunde ej undgå att slå an på Napoleon med hans cyniska verklighetssinne för allt som gällde medlen; men hvad han till det sista slöt ögonen för var i hur hög grad detta medel skadade hans stora mål. I själfva verket hade fiskalismen därmed definitivt fått
- ↑ Darmstädter, Frankfurt 308 n. 3; jfr Perceval i engelska budgetdebatten 1810 (Hansard XVI 1056). — Schmidt 358 f.
