Utan tvifvel är detta mycket förmånligt för England, men det kommer där att framkalla en omhvälfning; och är vinsten mindre eller större för Frankrike?» Den är, fortsätter Napoleon, för Frankrike som tre mot ett, medan vinsten af Versaillesfördraget (Edenfördraget) var som ett mot sju; och därför gäller det nu »ett varaktigt system, som kan bli evigt».
Tills vidare är det emellertid enligt kejsarens mening onödigt att diskutera, om systemet kan komma till stånd, ty det bör i alla händelser försökas; om det misslyckas, får allt stanna i rådets protokoll. Genomförandet skall bestå i en normalisering af licensväsendet, i det att två slags licenser skola beviljas, dels ovillkorliga för lifsmedelsimport, dels andra för import af kolonialvaror mot villkor af export af vin och brännvin från Nantes och Bordeaux, liksom af textilvaror från Nordfrankrike. För de icke-franska napoleonska länderna ordnas fjorton »serier» importorter med motsvarande exportförpliktelse, som delvis skall innefatta dessa länders egna produkter men äga rum genom franska licenser. Afgifterna skola till belopp mellan en och två tredjedelar tillfalla vederbörande furstar — resten alltså franska statskassan — mot att de följa de anvisade vägarna; Danzig skall eventuellt kunna få exportera, utom byggnadsvirke, spannmål till England mot att sända dubbelt så mycket till Frankrike och mot en särskild exportafgift, som närmare bör öfvervägas.[1]
Man ser på hvilka nya vägar Napoleon nu är inne. Här gäller det ett afvägande af Frankrikes rent kommersiella fördelar mot Englands, alltså synpunkter af det slag som brukar anläggas exempelvis i en traktatförhandling; och i full analogi härmed är systemet tänkt såsom permanent, ej som en krigsåtgärd för att göra slut på England. Det af Napoleon afsiktligt undanskjutna och till formen bagatelliserade medgifvandet, att den nya ordningen skulle bli fördelaktig för England i afseende på kolonialvaruhandeln, står i starkast möjliga kontrast till den förut (sid. 50) citerade stolta förkunnelsen från 1807 om hur England ser sina fartyg, lastade med onyttiga rikedomar, irra omkring på hafven under fruktlöst sökande efter en hamn som öppnar sig för att mottaga dem. Nu tänker Napoleon själf på att öppna alla sina hamnar för ändamålet, om han blott kan få dessa samma fartyg att ta franska varor i utbyte. Kontinentalsystemets princip är därmed uppgifven; med ett af Harald Hjärne i hans bok Revolutionen och Napoleon om andra
- ↑ Corresp. de Nap. n:r 18 431 (kursiv. af E. H.). Ett rudiment härtill finns redan i den diktamen 25 juli 1810, som ligger till grund för licens- och Trianondekreten (utdr. hos Schmidt 358).
