som följde af Nantes-ediktets upphäfvande 1685, hvarigenom en stor del af Colberts och hans företrädares verk hade ödelagts.
Om de politiska verkningarna af detta första afsteg från handelskrigspolitiken kan sålunda knappast något tvifvel råda; och det är den sidan af saken som närmast har betydelse i detta sammanhang. En helt annan fråga är, huruvida Edenfördraget verkligen ens för tillfället medförde de olyckliga följder för Frankrikes näringslif, som det snart blef nästan undantagslös regel att påstå under revolutionens och Napoleonstidens fortgång. Något bestämdt svar kan ej ges på den frågan, åtminstone utan undersökningar som ännu saknas. Emellertid torde det få anses som ett faktum, att just l’ancien régimes sista år utgjorde en tid af enastående blomstring, särskildt men långt ifrån uteslutande för den franska handeln, och att man på alla områden under de följande tio—femton åren tänkte tillbaka på denna tid som höjdpunkten af materiell utveckling. T. o. m. om industrien gäller det, att ej ens konsulatets uppsvingsperiod (1799—1804) tillnärmelsevis bragte den till samma höjd som under l’ancien régime.[1] Tecken tyda också på vissa hälsosamma verkningar för industrien af själfva den ökade samfärdseln med England. Så upprättades 1787, året efter fördragets antagande, det första med ångkraft drifna bomullsspinneriet i Frankrike (Orléans) — naturligtvis af en engelsman.[2] Och i konstituerande nationalförsamlingen finner man både en musslinsfabrikant från Versailles (1790) och en sidenfabrikant från Lyon (1791) uppge, att den franska industriens utveckling efter de första årens svårigheter tagit ökad fart under den engelska konkurrensens sporre och i många fall lyckats imitera samt genom den billigare arbetskraften underbjuda de engelska textilvarorna. Vare sig detta utgjorde en trognare bild af verkligheten än de långt vanligare klagomålen eller icke — att en lifligare samfärdsel med England skulle underlätta spridningen af de nya maskinerna och uppfinningarna, förefaller ganska gifvet — gäller emellertid här som i andra fall något som nästan alltid förbises, nämligen att den ekonomiska politiken ej bestämmes af den ekonomiska verkligheten själf utan af de populära föreställningarna om denna verklighet — och det är något helt annat.
Revolutionstidens handelspolitik kom därför mycket snart att åter-
