ningar i egentlig mening och med en ofantlig nedgång i stället för uppgång i arbetslösheten, jämfördt med fredsförhållanden. Att utvecklingen har tagit dessa två motsatta förlopp då och nu visar å ena sidan hur mycket mer plastisk och anpassningsbar den ekonomiska organisationen har blifvit under det senaste århundradet — så förklaras frånvaron af rubbningsverkningarna nu — men beror å andra sidan på olikheten mellan de två afspärrningarna — det är anledningen till behofstäckningens oberördhet då. När England ej bättre begärde än att få öfverösa fastlandet med kolonialvaror och industriprodukter, måste knappheten, all själfblockad till trots, bli en helt annan än då de normala varuleverantörerna öfvergå att hindra all tillförsel.
Till sist medverkade den relativa själftillräckligheten — autarkien — för fastlandsstaterna uppenbarligen i högsta grad att begränsa kontinentalsystemets verkningar för folkens behofstäckning. Hvad som här kommer i första ledet är, att lifsmedelssvårigheterna icke blott icke tillnärmelsevis hade den betydelse som under det nuvarande kriget, utan att de på fastlandet praktiskt taget knappast spelade någon roll alls före vintern 1811—12 — med ett enda undantag, nämligen för Norge. Just att spannmålsproblemet som följd häraf var ett problem egentligen endast för England hänvisar dess behandling till afdelningen om kontinentalsystemets verkningar i detta land, längre fram i föreliggande kapitel, och gör en påpekning här tillräcklig.
Trots den begränsning i kontinentalsystemets allmänna verkningar, som följer af allt detta, kan man ej sluta ögonen för att åren 1811—13, efter kriserna i Frankrike, England och de flesta andra länder, betecknas af en stark försämring i det ekonomiska läget öfverallt på det napoleonska fastlandet. Karaktären af denna försämring är visserligent allt annat än klar och skulle förtjäna en verkligt ingående undersökning, men faktum framträder på mycket skilda håll. Redan på hösten 1810 talar en af de franska handelsspionerna öppet och ganska drastiskt om det »ganska allmänna tillståndet af illamående (malaise)» i Tyskland; och sedermera kommer läget alldeles särskildt till uttryck i de förut påpekade svårigheterna för lyxindustrierna att finna afsättning, hvarjämte svårigheten att öfvervinna 1810—11 års kris och dess mer eller mindre latenta fortgång fram till den stora omhvälfningen på grund af Napoleons fall visa samma sak. Just då inträdde också lifsmedelssvårigheter litet hvarstädes i Europa, hvarigenom nöden också kom att träffa de vitala delarna af folkens behofstäckning. Det är visserligen oberättigadt att lägga hela skulden för detta läge
