samt gaf anledning till ständiga farhågor. En hel rad af de åtgärder som tillgripits under det nu pågående kriget kommo därvid till användning, ehuru ej de mest effektiva och djupgående bland dem, särskildt ej ransonering: suspension af spannmålstullarna, förbud mot brännvinsbränning och stärkelsetillverkning, försäljning af bröd först 24 timmar efter bakningen, enständiga uppmaningar i kungliga kungörelser äfvensom organiserade uppgörelser att begränsa brödkonsumtionen med en tredjedel, och därjämte (1800) förbud mot att baka bröd enbart af finsiktadt hvetemjöl, den s. k. Brown Bread Act. Befolkningen hade emellertid mycket svårare att finna sig i dessa ingrepp i sina lifsmedelsvanor än i andra, efter vår uppfattning betydligt större lidanden; Brown Bread Act var omöjlig att genomföra, så att den omedelbart måste återkallas, och allvarliga lifsmedelsoroligheter förekommo både 1800 och 1812. Så till vida är det tämligen uppenbart, att hinder för spannmålsimport skulle ha haft helt annan möjlighet att påverka folkstämningen och lugnet i England än den exportspärrning, hvartill Napoleon hade satt sin lit. Å andra sidan är det ett antagande, som närmast vederlägges af erfarenheten, att ens en importspärrning skulle ha framtvungit fred eller störtat den engelska regeringen. Under år 1812, då hvetepriserna nådde en enastående höjd och höllo sig därvid ända in på det gamla skördeårets sista veckor, rådde nämligen just det läge, som skulle ha blifvit följden af en så pass fullständig afspärrning som rimligtvis kunde tänkas genomförd. Ty på grund af allmänt dålig skörd i Europa och ofantliga uppköp från Napoleons sida (som förberedelse till det ryska fälttåget) lyckades den engelska prisstegringen ej framkalla någon nämnvärd import; för hela året inkommo endast 55,000 ton, föga öfver hälften af medeltalet för kontinentalsystemets sexårsperiod och betydligt under hälften af medeltalet för föregående tioårsperiod. Att svårigheterna trots detta kunde öfvervinnas, tyder alltså närmast på att ej heller en importspärrning skulle ha nått målet, äfven frånsedt att en effektiv spärrning efter någon tid borde ha kunnat bana väg för några af de effektiva medel, hvarmed vi under detta krig möta en flerdubbelt större lifsmedelsbrist.
Napoleons möjligheter att träffa Englands lifsmedelstillförsel begränsades tydligen till hvad som måste hämtas från Europas fastland eller, i det för honom gynnsammaste fallet, af detta jämte tillförseln från Förenta staterna. Såvidt bekant föreligga inga siffror för den engelska hveteimportens ursprungsländer under denna tid. Men den
