Som skäl till dessa åtgärder, hvarigenom textilimporten till Frankrike österifrån afskars, angafs nämligen behofvet att »mildra de fördärf- liga verkningarna» af 1786 års engelska traktat.[1]
England hade under Pitts ledning i det längsta hållit sig utanför striden med franska revolutionen, men mot slutet af år 1792 blef förhållandet mellan de två länderna mycket spändt. England kvarhöll spannmålslaster destinerade till franska hamnar, och som svar på detta jämte annat uppsade Frankrike därefter strax på nyåret 1793 Eden-fördraget. Efter Ludvig XVI:s afrättning den 21 januari utbröt kriget den 1 februari 1793. Därmed stod man ånyo inför en ekonomisk strypningspolitik på lif och död, som skulle fortgå i mer än tjugo år och snart lämna alla föregångare långt bakom sig. Politiken hade under revolutionen och i viss mån äfven under Napoleon två mycket starkt sammanväfda sidor, som emellertid tillsvidare måste hållas åtskilda. Den ena är blockadåtgärderna och den allmänna misshandlingen af samfärdseln till sjöss, där England afgjordt gick i spetsen men snart fick Frankrike till efterföljare. Den andra är de rent handelspolitiska tvångsåtgärderna, som ha betydelse egentligen blott på fransk sida, därför att motsvarande engelska åtgärder skulle ha varit meningslösa, då de franska varorna svårligen utan engelsk medverkan kunde nå fram till England. Det är den senare politiken som nu till en början skall behandlas.
Det nya handelskriget 1793—99 Redan en månad efter krigsutbrottet, den 1 mars 1793, började förbudsåtgärderna, och inom få månader hade konventet påbjudit nästan allt som var möjligt i den vägen. Genom den första hithörande af konventet antagna lagen, som också upphäfde alla traktater med fiendeländerna, importförbjödos öfver en bank en hel rad textil-, metall- och porslinsvaror, som ansågos normalt härstamma från England — det var ju de inhemska fabrikanterna af dessa varor som särskildt klagat öfver den engelska konkurrensen — men utan att förbudet begränsades till varor från något särskildt land. Dessutom fordrades för alla varor, som ej uttryckligen voro undantagna härifrån, bevis att de ej härstammade från fientligt land. Härigenom blefvo äfven vissa varor underkastade ursprungsbevis, fastän de voro oumbärliga inom den franska konsumtionen och ej kunde fås från neutrala länder, särskildt socker, och dylika varor måste därför ett par månader senare (19 maj) undantagas från påbudet. Men hela den första lagen var en
- ↑ Levasseur, senast anf. arb. I 38 ff. — Schmidt, Le Grand-Duché de Berg 1806—1813 (1905) 326 f.
