männen skulle hämta spannmålen från Amerika, om de ej kunde få den från Östersjön — det var alltså begränsningen i hans makt öfver tillgångarna, som därvid stod i vägen. Men för det andra var det enligt Napoleons förklaring omöjligt att, äfven med all vaksamhet, hindra Preussen och Polen från att exportera, ett onekligen öfverraskande yttrande från en man, som ej brukade erkänna omöjligheter af detta slag, men hvartill förklaringen möjligen kan sökas i hans uppfattning att export alltid är naturligare och då äfven svårare att hindra än import. Och för det tredje stack fiskalismen som vanligt upp hufvudet, i det att kejsaren satte i fråga att flytta exporten till de då i hans rike införlifvade hansestäderna för att därigenom tillföra franska statskassan vinsten af exportafgifterna. Att dessa skäl icke vittnade om någon särskild ifver att hindra Englands lifsmedelstillförsel är påtagligt, men de liksom allting annat visa, att Napoleon ej förbisåg nyttan af denna import till England men afvisade åtgärder däremot på grund af deras ändamålslöshet. Det anmärkningsvärda är endast, att han erkände sakens outförbarhet enbart i detta fall, medan argumentet kunde synas gälla med minst lika stor styrka emot det slag af spärrningspolitik han fullföljde.[1]
Understöd åt fastlandet De mer djupgående verkningarna på Englands näringslif fingo alltså ej någon afgörande betydelse för stridens utgång. Men såsom man torde erinra sig från första kapitlet (särskildt sid. 44 ff.), antogs på franskt håll ett mera närliggande sammanhang mellan kontinentens afspärrning och den politiska elimineringen af England än det som förmedlades af dess allmänna ekonomiska undergång, nämligen på sådant sätt, att England genom förlusten af sin export skulle hindras att understödja fastlandet vare sig genom subsidier eller genom underhåll af trupper. I sin redan ofta här citerade lilla utredning har Miss Cunningham icke blott med ganska stor framgång klarlagt dessa föreställningar och deras betydelse för Napoleons politik utan också, men härvid med långt mindre framgång, sökt visa det hållbara i denna tankekedja, ända därhän att den skulle visa riktigheten af Napoleons falskeligen antagna syfte att ruinera England genom lifsmedelstillförsel. Författarinnans tes är nämligen, att öfverskottsimporten skulle
- ↑ Corresp. de Nap. resp. n:r 16 508, 16 224. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 491, 652 (till Montalivet 16 juli 1810). — Hansard XV 396 f. — Fisher, Studies in Napoleonic Statesmanship 344. — Stuhr 355. — Rambaud 426 f. — Tarle, Kont. blok. I 486, 494 f.
