själfblockadens effektivitet upphörde, så snart England i större utsträckning fick bundsförvanter på fastlandet. För hela sexårsperioden 1807—12 utgjorde de inför parlamentet längre fram redovisade kontanta subsidiebeloppen 14,722,000 pund sterling; och det ligger i sakens natur, att det allra mesta häraf föll på länder, med hvilka England hade obehindrad förbindelse, sålunda Portugal 1809—12 nära 6 mill., Spanien 1808—12 32⁄3 mill., Sicilien mellan samma år 1.7 mill., Sverige 1808—09 och 1812 12⁄3 mill. samt Ryssland 1807 (före Tilsit) 0.6 mill., tillsammans 13,580,000 pund eller öfver nio tiondelar af hela beloppet. Hvilken omfattning utbetalningarna för Englands militära operationer på fastlandet ägde, synes man ej för närvarande ha material att öfverblicka; men 1808—10 utgjorde engelska regeringens totala utbetalningar utom landet något öfver 32 mill. pund[1]. Som nyss påpekats, måste emellertid krigsutgifterna alltid ha hört till dem, där det normala internationella betalningssystemet kunde komma till användning.
Nu visar sig emellertid det härmed skenbart oförenliga faktum, att England dels i verkligheten hade stora svårigheter med sina betalningar på fastlandet, dels också var utsatt för ett utflöde af ädla metaller, som ständigt hotade bankreserven och sattes i samband med den starka nedgången i växelkursen på England. Det kunde alltså förefalla som om Napoleon trots allt hade rätt, då han sökte afläsa framgången i sitt krig emot Englands kredit i växelkursens nedgång och betalningssvårigheterna. Men det verkliga sammanhanget är ett annat.
Hvad först beträffar svårigheten att finansiera de militära operationerna på fastlandet, så sammanhängde den hufvudsakligen med en dålig finansiell organisation äfvensom en svårutrotlig uppfattning om det betydelselösa i kriget på Pyreneiska halfön. Wellington fick klaga öfver otillräckligheten i pekuniärt understöd och brist på det nödvändigaste, samtidigt med att stora belopp bortslösades på långt oviktigare saker, äfven på fastlandet, såsom på den beryktade och allt igenom misslyckade expeditionen till ön Walcheren utanför holländska kusten 1809. Hvad tekniken beträffar, måste Wellington skaffa sig medel genom att draga växlar på engelska skattkammaren och sälja dem på platsen, sålunda utan att där funnos några engelska tillgodohafvanden disponibla; och då all organisation saknades, kunde detta ej ske utan stark nedgång i deras kurs. Nathan Mayer Rothschild, det Rothschildska husets största finansgeni och egentlige skapare, som vid denna tid redan flyttat från Frankfurt till London, omtalade samtalsvis många
- ↑ Siffror efter tabell hos Porter 507 och Tooke I 352.
