nationalekonomiska hinder för betalningar på fastlandet; ty det är påtagligt att dylika hinder, om de hade funnits, lika fullt skulle ha ställt sig i vägen för Rothschilds uppköp af valutor på fastlandet, d. v. s. anskaffande af kontinentala tillgodohafvanden för engelsk räkning. Hvad omläggningen innebar, var alltså att organisera understöden i hufvudsak efter schemat för internationella betalningar i allmänhet.
Emellertid nämndes nyss, att Rothschild på det tidigare stadiet sändt guld till Wellington för engelska regeringens räkning och att de senare betalningarna på fastlandet delvis fullgjordes genom silfversändningar. Man får alltså trots hvad som förut sagts det intrycket, att ädel metall åtminstone tidtals varit nödvändig för att understödja fastlandet. Detta behöfver tydligen förklaras, och förklaringen ligger hufvudsakligen i det engelska penningväsendets skick under Napoleonskrigen.
Englands penningväsen Såsom nämnts redan i första kapitlet, hade England alltsedan 1797 haft oinlösligt pappersmynt, hvilket emellertid före senare delen af år 1808 ej sjunkit nämnvärdt i förhållande till guld; guldpriset hade därför endast obetydligt stigit öfver utmyntningspriset eller pari (77s. 101⁄2d. pr uns myntguld), och äfven de utländska växelkurserna hade hållit sig nära pari. Från och med 1809 ändrades emellertid bådadera betydligt, så att guldpriset i medeltal för detta år stod mer än 14 % öfver pari och växelkurserna på Hamburg och Amsterdam parallellt härmed — enligt engelsk, s. k. indirekt notering — »sjönko», d. v. s. den summa utländsk valuta, som kunde fås för ett pund sterling, minskades. Detta gaf anledning till en stor strid — som erbjuder en mängd beröringspunkter med diskussionen under det nu pågående kriget — om sammanhanget mellan guldvärdets och växelkursens förskjutningar å ena sidan samt nedgången i det engelska pappersmyntets värde å den andra äfvensom om den verkliga orsaken till den senare. De första viktiga inläggen gjordes af Ricardo på sensommaren och hösten 1809 med tre insända artiklar i tidningen Morning Chronicle, hvarefter han fullföljde sin tankegång i december samma år genom en ryktbar skrift, som genom själfva sin titel uttryckte hans ståndpunkt, att det höga priset på ädel metall utgjorde ett bevis för banksedlarnas värdeminskning (The High Price of Bullion a Proof of the Depreciation of Bank Notes). Ricardo, som vid denna tid var känd endast såsom en framgångsrik och högt ansedd börsmäklare, fastslog därmed den s. k. kvantitetsteorien för penningvärdet och lade grunden till sitt ännu ofördunklade rykte som nationalekonomiens