Sida:Kontinentalsystemet.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
252
england

emedan den skulle minska dess varumängd, och ett oförändradt förhållande mellan penning- och varumängd, d. v. s. oförändrad relativ prisnivå, alltså skulle kräfva motsvarande minskning i ekvationens andra. led. Så många ändringar i olika riktningar som varumängden är underkastad, har emellertid detta moment sannolikt intet praktiskt intresse.

Hvad som häremot anfördes af Ricardos motståndare, särskildt af Malthus i Edinburgh Review februari 1811, var att en stor spannmålsexport eller anspråk på subsidier hos fastlandsstaterna ej hos dem behöfde framkalla behof af en starkt ökad mängd »mussliner, metallmanufaktur eller kolonialvaror» och att det därför kunde vara nödvändigt för England att i stället betala med penningar, som alltid vore välkomna. Tillämpadt på subsidiebetalningen var emellertid detta argument särskildt olyckligt, emedan subsidiernas uppgift alldeles påtagligt måste bestå i att skaffa varor för den verksamhet fastlandsmakten åtagit sig, såsom förut utvecklats; och invändningen kan alltså för våra ändamål anses bragt ur världen därmed. För fullständighetens skull må dock tilläggas, att i verkligheten samma förhållande råder i andra fall. Intet land säljer spannmål annat än för att få något i stället, och intet land har så mycket af alla varor, att det ej kan begagna mera. Hvarifrån dessa varor komma, är som vi redan sett en likgiltig sak; och begränsningen (i Malthus’ exempel) till den engelska handelns egna varor är sålunda obefogad. Det enda undantaget, som knappast upptas af Ricardo men som från en något annan synpunkt utförligt behandlas af Bullion Committee, skulle vara, om ett land af särskild anledning hade behof att öka sitt förråd af ädla metaller, t. ex. för att bilda en krigsfond eller öfvergå från pappersmyntfot till metallisk cirkulation; Bullion Committee visade här ohållbarheten i antagandet, att kontinenten skulle ha fått något sådant ökadt behof af guld som kunde förklara utvecklingen i England.

Resultatet är alltså, att guldexporten från England hvarken kan anses som en nödvändig förutsättning för eller en nödvändig följd af subsidiebetalningarna till fastlandet utan i allt väsentligt hade sin orsak i valutaförsämringen. Däraf följa två slutsatser. För det första kunde engelska regeringen ha hindrat icke blott guldexporten utan äfven växelkursens varaktiga nedgång — väl att skilja från de tillfälliga rubbningar, som framkallades af särskildt stora utbetalningar på fastlandet — genom en höjning af valutan. Huruvida botemedlet i så fall hade varit mindre skadligt än sjukdomen, sedan depreciationen