ledningar som skapa denna makt, medan både inom och mellan länderna en del af samma funktion fylles af telegrafkablarna. De sistnämnda ha skapat en censurmöjlighet och en möjlighet att i tid möta åtgärder från genstörtiga medborgare eller utlänningar liksom af fienden, hvartill man för hundra år sedan ej hade minsta motsvarighet, och med järnvägarnas hjälp har man strypa nästan all inhemsk industriell produktion och det mesta af den import eller export som man önskar hindra. Den senaste tiden har visserligen haft att uppvisa drag, som tyda på en viss emancipation från ledningarnas herravälde, nämligen den trådlösa telegrafen och aeroplanet. Men det senare är ännu ekonomiskt sedt föga mer än framtidsmusik, och äfven den trådlösa telegrafens insats under kriget har varit anmärkningsvärdt begränsad, medan ledningarna äro den aktuella verkligheten, som tills vidare lägger förut oanade maktresurser i staternas händer.
Det är högst betecknande för denna ökade styrka hos statsmakten, att nästan den enda punkt där man kan tala om någon verklig förbättring i behandlingen af de neutrala sedan förra århundradets början är i afseende på kaperierna. Här har nämligen en stramt militär statlig organisation icke blott ersatt de rent privata förvärfsföretag, som de med kaparbref utrustade kofferdifartygen (»privateers») tillhörde, utan samtidigt också gjort slut på sjöofficerares och sjömilitärt manskaps pekuniära intresse i uppbringning af neutrala laster; och därmed har åtminstone det slag af öfvergrepp tagit slut, som hade sin rot enbart i privat vinstbegär.
Till dessa djupt liggande olikheter mellan förr och nu sälla sig andra, som ha en mera tillfällig karaktär men likväl äro af stort intresse. En af dem, som måste slå hvarje uppmärksam iakttagare, är hur pass fullständigt den af Lars von Engeström till en början anmärkta karaktären af »politiskt religionskrig» försvann på det ekonomiska området, i hvilken grad det rådde öppen och erkänd förbindelse mellan de krigförande. Licenssystemet är redan som sådant ett enda stort exempel därpå, men det finns andra ännu mera slående. Så t.ex. framgår det af många detaljer, att resor till fiendeland ej alls voro ovanliga; Napoleon låter de franska handelskamrarnas deputerade veta (i sitt tal till dem i mars 1811), att han väl känner till dessa resor; och han förefaller ej att ha tagit dem vidare tragiskt. Från fastlandsstaterna var ju ingen känsla för fiendskapen med England att vänta, men det är dock anmärkningsvärdt, att engelsmännen nästan ingenting tyckas ha förlorat på sina kontinentala gäldenärer. Allt detta gällde likväl enskilda, men
