nomisk konstruktion än Napoleonstidens, kan omöjligt bestridas; den vänder sig i första hand mot fiendens import, som skaffar hvad ingen finansieringsskicklighet eller kredit kan ersätta, medan kontinentalsystemet vände sig mot exporten och därför hade ganska små utsikter att nå sitt mål. Därmed är ingalunda sagdt, att ens den nuvarande handelskrigspolitiken har eller ens under andra militära förhållanden skulle ha haft utsikt att nå sitt mål. Det ekonomiska lifvet har visat en fullkomligt oanad anpassningsförmåga, en möjlighet att ändra riktning med den kortaste förberedelse under trycket af yttre förhållanden, hvilken i hög grad bör ha minskat förhoppningarna att med dylika medel besegra en fiende. Själftillräcklighetsproblemet har därmed också kommit i ett nytt skede. Det gäller icke längre eller bör åtminstone icke längre gälla för ett land att vara själftillräckligt i fred, utan att besitta den elasticitet i hela sin ekonomiska organisation, att det kan blifva det i krig eller vid annan afspärrning. Och i strid med hvad flertalet trott har den moderna industriella teknikens liksom det moderna kreditväsendets utveckling ökat och ej minskat utsikterna härför. Men diskussionen af dessa problem hör icke till en historisk framställning utan till en analys af det nu pågående krigets ekonomi, och en sådan är lämnad i ett föregående arbete samt skall ej här upprepas.
