att behålla, men den skulle då visa sig leda till en ohjälplig motsats.
Naturligtvis gällde det om revolutionens handelsspärrningar liksom om äldre tiders, att de ej tillnärmelsevis åtlyddes och att smugglingen alltså ånyo blef ett af hufvudmedlen för samfärdseln med England. Utan hinder af 1796 års lag lär det ha praktiserats i stor skala att införa engelska och andra förbjudna varor som kapadt gods. Så upplösta som förhållandena voro i förvaltningshänseende, kan man ej betvifla, att myndigheterna sågo genom fingrarna härmed, och ofta måste de dessutom mildra påbuden för att få dem i någon mån åtlydda, såsom vi redan sett. Ett ytterligare exempel härpå utgjorde den med sådana öfverord presenterade navigationsakten, som till stor del upphäfdes redan genom de kompletterande bestämmelserna en månad efteråt, i det att såväl vissa råvaror som under krigstiden varor från fientligt land fingo införas genom alla neutrala fartyg, hvilka något senare också fingo rätt till kustfart.[1]
II.
Sjöspärrning
Det har redan antydts, att parallellt med den handelspolitiska
afspärrningen, närmast från franskt håll, en systematisk förföljelse af
handeln på fiendens länder försiggick, hufvudsakligen från engelskt,
och att båda dessa utvecklingslinjer kommo att sammanföras i
kontinentalsystemet. Skenbart och på papperet voro dessa två sidor af
politiken ej blott skilda utan rent af delvis i strid med hvarandra, och
detta har också ledt många senare iakttagare på villospår. Men
betraktar man sjöspärrningens politik i dess faktiska tillämpning, framträder
den lätt nog, all inkonsekvens och oklarhet till trots, som ett obetingadt
utflöde af just den merkantilistiska handelspolitiken, och därigenom
inriktades äfven denna sida af handelskriget för hundra år sedan på
ett principiellt annat mål än det som åsyftas genom det nuvarande
handelskriget. Härom lämnar dock knappast någon af de vanliga
framställningarna klar upplysning. Flertalet af dem tar
spärrningspolitiken som en mer eller mindre själfklar sak utan undersökning af
dess syften. Och den ende författare, som veterligen inlåtit sig på en
djupare analys, nämligen vår tids främste sjökrigshistoriker, den under
- ↑ Lois, et actes du gouvernement (1807) VI 434 f., VII 84, 464 f., 409 f., 492 ff. — Bulletin des lois de la république française, II. série, bull. 86 nr 825, 105 nr 1002. — Le Moniteur (omtryck 1840—45) 23 och 24 sept. 1793, 21 okt. 1796. — Levasseur, Hist. des cl. ouv. 1789—1870 I 38 ff., 87 ff., 260. — Sorel, a. a. III 476 f., V 116, 124. — Schmidt 326 ff. — Rose, William Pitt and the Great War (1911) 103 f.
