den 4 april — föreskref konventet, att alla neutrala fartyg som förde lifsmedel till fientlig hamn eller hade last som tillhörde fienden skulle intagas i fransk hamn; de sistnämnda skulle vara god pris och lifsmedlen köpas för fransk räkning. Men själfva inköpsbestämmelserna voro gynnsammare för de neutrala än motsvarande engelska, och därjämte förklarades — på samma sätt som sedermera under Napoleon — att bestämmelserna skulle upphöra, så snart fienden å sin sida medgåfve fri tillförsel af lifsmedel till Frankrike. Äfven praxis var till en början mildare på franskt håll. Småningom slog emellertid den franska Politiken fullständigt om, och år 1796 tog den nya riktningen officiell form. Då förklarade nämligen direktoriet kategoriskt genom en förordning på ett par rader (14 messidor år IV—2 juli), att Englands metoder i alla hänseenden skulle tillämpas mot de neutrala; och genom den beryktade lagen den 29 nivôse år VI—18 januari 1798 nåddes kulmen. Därigenom föreskrefs nämligen, att ett fartygs nationalitet skulle bestämmas af dess last, så att hvarje fartyg som till någon del förde från England eller dess besittningar härstammande varor — oberoende af hvem som var ägare — föranledde ej blott dessa varors konfiskation utan hela fartygets och lastens. Dessutom förbjöds hvarje fartyg som berört engelsk hamn att inlöpa i republikens hamnar, hvartill i praktiken redan tidigare hade kommit, att fartyg med destination till engelsk hamn uppbringades.
Det var svårt att komma längre, och denna gång voro handlingarna ej mildare utan tvärtom ännu våldsammare än orden. Från de inemot två år nivôse-lagen var i kraft härstamma alla de vildaste exemplen på de krigförandes öfvergrepp till sjöss. Det var skandinaviska fartyg som särskildt råkade ut för detta skräckvälde på hafvet, medan den enda neutrala makten af betydelse vid sidan af Sverige och Danmark, nämligen Förenta staterna, började ett faktiskt kaparkrig mot Frankrike utan formlig krigsförklaring. Den franska lagen trädde i kraft utan någon förberedelse, så att fartyg som afseglat utan vetskap om dess bestämmelser utan vidare föllo i kaparnas händer; och när det en gång skett, var utsikten att komma undan försvinnande liten. Med den roll Englands industri nu spelade, var det nämligen nästan omöjligt annat än att ett fartyg skulle ha ombord föremål af engelsk härstamning; och det behöfdes icke alls att dessa föremål utgjorde last i vanlig mening för att fartygets och lastens öde skulle vara afgjordt. En yllefilt på skepparens bädd, några säckar engelska stenkol för skeppskaminen, engelskt porslin åt manskapet, skepparens engelska metallknappar voro
