lutions- och Napoleonstiden. Just för beundrare af det engelska kreditsystemet verkade detta som ett stort och oväntadt slag. Särskildt bevisande är i detta hänseende hvad Mollien, Napoleons blifvande »skattkammarminister» (minister för statsutgifterna), skrifver om saken i sina Mémoires d’un ministre du trésor public. Mollien var nämligen genom intryck från dels Turgots trognaste medhjälpare Malesherbes, dels sin fader, en fransk industriman, helt och hållet behärskad af den ekonomiska liberalismen och långt mer i den engelska, hos Adam Smith förkroppsligade formen än i den franska, fysiokratiska. I memoarerna, som påbörjades 1817 men enligt hans egen uppgift grundades på nästan dagliga anteckningar, återger han det starka intryck den engelska bankstängningen gjorde på honom, som då var en fyrtio års man med erfarenhet både såsom finansämbetsman och praktisk industriman. Eftersom Englands bank var solvent, kunde den visserligen enligt hans mening likvidera utan förlust för sina fordringsägare, men dess sedlar skulle då förlora sin kurs, engelska statskassan få stängas o. s. v.; och »helt visst hade de, som sedan lång tid tillbaka förespått England oroligheter och undergång, aldrig haft större skäl för sin dystra förutsägelse». Det märkliga i läget gjorde ett sådant intryck på Mollien, att han i slutet på följande år rent af företog en hastig observationsresa till fiendelandet (öfver tyskt område), med Wealth of Nations som enda sällskap på färden.[1]
Under den engelska pappersmyntfotens första årtionde, ungefär fram till 1808, innebar den visserligen i verkligheten ingen nämnvärd försämring af Englands valuta; sedlarna behöllo i hufvudsak sin likvärdighet med metallmyntet, och de utländska växelkurserna höllo sig obetydligt öfver pari. Det var sålunda under denna tid ej stor anledning att i oinlösligheten se någon fara, allra minst någon fara för Englands statskredit eller kreditsystem i öfrigt. Men så alltigenom oklara som föreställningarna på detta område voro, är det nästan en själfklar sak, att läget skulle missförstås. I själfva England vägrade både politiker, bankmän och affärsmän enständigt att inse sedlarnas faktiska depreciation, äfven när den i sinom tid blef högst betydlig; och å andra sidan såg man i Frankrike, under intrycket af det egna pappersmyntets (assignaternas) bedröfliga historia och vidtgående skadliga inverkan, en öfverhängande fara för England i tillvaron af oinlösligt pappersmynt som sådant. Den förut åberopade samtida litteraturen är full af dylika synpunkter; och under sin rege-
- ↑ Mollien I 185 ff., m. fl. st.
