och silfver äro tillnärmelsevis i stånd att betala de ofantliga belopp som komma i fråga. Adam Smiths slutsats blir alltså, att det är Englands export, som sätter det i stånd att föra krig på fastlandet, och därvid främst exporten af finare och mer förädlade fabriksvaror, som tåla höga transportkostnader. »Ett land hvars industri tillverkar ett stort årligt öfverskott af dylika varor, som i allmänhet utföras till främmande länder, kan under många år fullfölja ett mycket dyrbart krig i utlandet, utan att vare sig exportera guld och silfver eller ens äga något sådant att exportera». Äfven hur detta i praktiken går till, skildrar Adam Smith: regeringen gör upp med en köpman att remittera det erforderliga beloppet till krigsskådeplatsen, och för att där få en fordran skickar denne ut varor antingen dit eller till ett annat land, där han kan köpa en växel på det förra landet.[1]
I hvad mån denna i och för sig alldeles bindande framställning — hvars förmåga att belysa kontinentalsystemet ej veterligen har tilldragit sig uppmärksamhet — med rätta leder till slutsatsen, att Englands export var en nödvändig förutsättning för dess förmåga att hålla uppe kriget emot Frankrike på fastlandet, är en fråga, som helt och hållet skall sparas till längre fram. Här gäller det endast att framhålla, hur synnerligen nära till hands en sådan konsekvens måste ha legat. I De Guers skrifter, sådana de refereras af Miss Cunningham, utdrages den konsekvensen också, visserligen utan att Adam Smith åberopas, kanske utan att han är känd och i hvarje fall utan något af hans tankeklarhet. De Guer framhåller, att när kriget fördes i Westfalen eller Nederländerna, såsom hundra år förut på Marlboroughs tid, hade England ingen svårighet att vare sig förse sina egna trupper med deras behof eller att betala subsidier, ty det kunde ditföra varor och därmed äfven få tillgodohafvande på platsen. Men sedan de belgiska hamnarna nu blifvit stängda och kriget dessutom flyttats till öfre Rhen och Donau, hade stora kreditsvårigheter uppstått vid subsidiebetalningarna. De Guers framställning kunde alltså inge ännu större förhoppningar än Adam Smiths beträffande svårigheten för England att hålla fastlandskriget vid lif, om subsidiebetalarens export på kontinenten blefve afskuren. Den franske litteratören synes nämligen ha förenklat problemet ända därhän att lämna ur räkningen den »triangulära» handeln, som innebär att export till ett land användes att köpa växlar på d. v. s. betala skulder till ett annat. Med en dylik uppfattning kunde redan kontinentens afstängning förefalla tillräcklig
- ↑ Wealth of Nations, Book IV, Chap. I, ed. Cannan I 407—11.
