Napoleons rustningar för landstigning i England (1803—1805), franska kejsardömets upprättande (maj—dec. 1804), bildandet af tredje koalitionen mot Napoleon och dess besegrande vid Ulm och Austerlitz (okt. och dec. 1805), hvarpå omedelbart följde freden i Pressburg med »kustsystemets» utsträckning till Adriatiska hafvets ostkust, men äfven den franska flottans definitiva nederlag vid Trafalgar (21 okt. 1805), slutligen den fjärde koalitionen och Preussens krossande vid Jena och Auerstädt (14 okt. 1806).
Berlindekretet 21 nov. 1806 På hösten 1806 var följaktligen Napoleons seger på fastlandet lika fullständig som hans nederlag till sjöss. Det var så till vida fullt befogadt, då Napoleon längre fram pekade på slaget vid Jena som den naturliga förutsättningen för kontinentalsystemets genomförande, emedan han därefter hade i sina händer makten öfver Weser, Elbe, Trave, Oder och alla kuster fram till Weichsel — fastän han förklarligt nog underlät att samtidigt peka på slaget vid Trafalgar som negativt medverkande faktor.[1] Den stora manifestationen skedde genom Berlindekretet, utfärdadt den 21 november 1806 från den senast och grundligast besegrades hufvudstad. Den yttre anledningen gaf Englands nyss berörda blockadförklaring den 16 maj samma år, men den var ej annat än en förevändning. Sorel har uppvisat skrifter från juli 1805 och februari 1806 af en viss Montgaillard, hvari Berlindekretet förebådas; där talas efter kända mönster om hur England är förloradt, för den händelse man kan genomföra ett förbud för dess industriprodukter i Europa, ty att förstöra dess handel är att träffa det i hjärtat och att angripa dess allianser samtidigt med dess kontinentala intriger. Men tanken att freden med de olika makterna skulle ha till förutsättning alla fastlandshamnarnas stängning för engelsmännen var tydligen mycket spridd, som man kan se af en samtidig inlaga från franska industriidkare. Redan före dekretets utfärdande finner man också Napoleon, dels i en af sina armébulletiner (den 23 oktober 1806) och dels i ett bref till sin bror Josef (den 16 november) tala om kontinentalblockaden som en gifven sak; och samtidigt med detta bref afgick ett annat till befälhafvaren i Nordtyskland marskalk Mortier att »hermetiskt» stänga Elbe, konfiskera alla engelska varor och arrestera t. o. m. engelska och ryska konsulerna i Hamburg.[2] I alla hänseenden framstår därför
