flertalet. Visserligen hade Stephens bok kommit redan på hösten 1805, mer än ett år före Berlindekretet, men intet tyder på, att han eller den haft något inflytande på januariförordningen. Hvad Stephen positivt ville är visserligen ej fullt klart, men i hvarje fall kunde det ej anses tillgodosedt genom den Grenville’ska ministärens åtgärd. Stephen förhåller sig på flertalet ställen i sin bok ganska afvisande mot tanken att begagna kriget som förevändning för handelsfördelar, hvilket han kallar »en sjuklig ömhet om omedelbar kommersiell vinst», och nämner som varnande exempel för sina landsmän holländarnas tilltag under en belägring att sälja krut till fienden samt sålunda »föredraga handel för politisk trygghet». I öfverensstämmelse härmed drifver han flerstädes rent sjömilitära synpunkter och yrkar på att de neutrala med högst få undantag helt och hållet skola hindras från att handla med fiendens länder och varor samt särskildt med dess kolonier. Så skulle fienden tvingas att själf drifva sin handel, att binda sina sjöstridskrafter genom att konvojera handelsfartyg samt skydda sina kolonier och sörja för deras tillförsel — hvarigenom den efterlängtade möjligheten till kaperier också skulle tillgodoses i fullaste utsträckning. Vid sidan häraf finnas emellertid också antydningar, som mera förebåda den följande utvecklingen, nämligen att fiendekoloniernas varor kunde få föras till den engelska marknaden och där beskattas i en utsträckning som hindrade deras konkurrens med de engelska koloniernas.
Stephen var nära förbunden med den konservative engelske politikern Spencer Perceval, som då han såsom premierminister 1812 blef mördad af en sinnesrubbad person befann sig i Stephens sällskap; och från Perceval kom den första positiva kritiken af januariförordningen, i underhuset den 4 februari 1807. I hans anförande har man också den första genomförda motiveringen till de definitiva Orders in Council, och det förefaller efter anförandet att döma som om den närmare utformningen af dessa berott mindre på Stephen än på Perceval. Den senare står från början klart på den linje, som här förut kallats den »tredje», nämligen handelsrivalitetens. Efter en kritik af januariförordningen kommer han till två enligt hans mening möjliga utvägar att möta Berlindekretet. Den ena skulle vara att »utestänga vissa nödvändiga varor» från fiendens område; men om detta låter vänta en verklig afspärrning, tas man genast ur sin villfarelse genom förklaringen, att det gäller importen af Frankrikes och Spaniens kolonialvaror till Frankrike, i syfte att åtminstone fördyra dem och därmed stärka de engelska varornas konkurrensförmåga. Det andra alterna-
