Kontinentalsystemets landvinningar 1807 För sammanhangets skull ha de engelska motåtgärderna efter Berlindekretet fullföljts till 1807 års slut och t. o. m. något därutöfver. Emellertid hade år 1807 på fastlandet varit rikt på väldiga händelser med vidtgående följder för kontinentalsystemet. I Tilsit hade Napoleon fått Ryssland att ansluta sig till den stora repressaliepolitiken, för den händelse dess medling af fred mellan England och Frankrike misslyckades, såsom fallet naturligtvis blef. Københavns bombardering, Cannings — som man nu vet — alldeles öfverflödiga våldsåtgärd mot Danmark, hade helt och hållet kastat detta land i Napoleons armar och gjort dess härskare kronprins Frederik (snart Frederik VI) till en af hans få uppriktiga bundsförvanter, medan Napoleons eget öfverfall på Portugal hade gjort slut på detta lands själfständighet, sedan kungafamiljen flytt till Brasilien. Europas öfriga stater voro antingen mer eller mindre rena lydriken under Frankrike eller åtminstone så nyligen besegrade af Napoleon, att de ej kunde tänka på att motsätta sig Berlindekretets införande. Till den förra kategorien hörde Italien (Nord-Italien), Holland, Neapel, Rhenförbundet och i hufvudsak ännu Spanien, till den senare Preussen och Österrike. Utom alla dessa förmåddes kungariket Etrurien (Toskana) till underkastelse genom militär ockupation och de öfriga italienska områdena genom lämplig påtryckning; t. o. m. Turkiet förband sig att utestänga engelska varor. Af särskild vikt härvid var, att den stora förmedlingspunkten Livorno genom Etruriens undergång som själfständig stat blef stängdt för Englands handel. Det fanns därför vid 1807 års slut på fastlandet icke mer än en enda stat som öppet vägrade att ingå i kontinentalsystemet, och detta var Sverige, Englands ende bundsförvant, mot hvilken Ryssland därför också nu på Napoleons anstiftan förberedde det angrepp, som skulle sluta med Finlands förlust och Gustaf IV Adolfs afsättning. Kontinentalsystemet hade sålunda redan under sitt första år fått en territoriell utsträckning långt utöfver t. o. m. de djärfva planer som föresväfvat dess upphofsmans föregångare under konvents- och direktorietiden, då de talade om en spärrning från Tajo till Elbe eller från Gibraltar till Texel.
Samtidigt hade Napoleon arbetat vidare på systemets inre byggnad i former som hufvudsakligen tillhöra nästa kapitel. Efter att närmare ha reglerat behandlingen af engelska fartyg och varor på den särskildt utsatta nordtyska kustlinjen gaf han vissa där gifna bestämmelser giltighet för sitt kejsardöme genom det s. k. första Milanodekretet den 23 november 1807, med detaljerade bestämmelser om hur det skulle
