118
bygga farkoster, som att framdrifva dem, utgjort ett vigtigt föremål för deras forskningar.
Med uppfinningen af kanoner och kännedomen af att kunna omsegla jorden, började man först betydligen förstora skeppens storlek. Deras höjd förhindrade bruket af åror, och beroendet af vinden, såsom framdrifvande kraft, gjorde att tusendetals förslag uppkommo till fartygens framskaffande på annat sätt. Några ville nyttja vattenhjul, för att medelst trampning eller dragning af besättningen framdrifva fartygen; andra koncentrerad luft. Flera föreslogo härtill medverkan af krutet, till och med fallande vatten har af några blifvit föreslagit att begagnas som drifkrafter för fartyg. Alla dessa förslag hafva nu nästan försvunnit, sedan ångkraften härtill började användas.
Franska Vetenskaps-Akademien utsatte år 1753 ett betydligt pris för besvarandet af frågan: Sur la manière de suppléer à l'action du vent sur les grands vaisseaux, och den namnkunnige Daniel Bernoulli vann belöningen; men han höll sig blott till mennisko-kraften såsom den verkande, och beräknade dervid, såsom mått på hvarje mennisko-kraft, lyftningen af 20 ℔, 3 fot, uppå en sekund, under loppet af 8 timmar i dygnet. Detta utgör ett något större moment, än som vanligen utöfvas af roddare. Efter denna Bernoullis beräkning befanns, att 1000 mans kraft skulle erfordras, för att gifva ett fartyg med 150 qvadrat fots
