En sammankrympande hushållningåt den naturligt framskridande senilitetsprocessen. Denna flodvåg av intellektuell senilitet i det sociala livet, vilken såsom en följd av den förändrade åldersfördelningen om ett par decennier måste börja stiga i landet, kommer att kännas outhärdlig för den generation, som då står i sin krafts dagar, detta allra helst som vi gamla då, såsom de gamla alltid gjort, komma att segt häfta vid de sociala maktpositionerna och vid förmögenhetsinnehavet. (Vid 1920 års folkräkning innehades 63% av förmögenheten av personer över 50 år samt 37% av personer över 60 år, trots att den relativa storleken av dessa åldersgrupper samtidigt blott var respektive 21 och 12%.)
Dessa härav utlösta stämningar komma att ge sin färgton ej blott åt den befolkningspolitiska diskussionen utan åt hela den sociala utvecklingen under detta framtida skede.
Befolkningstrycket utifrån
Trots den stigande kvoten av åldringar att försörja kommer vårt välstånd med all sannolikhet att – inom praktiskt betydelsefulla gränser alldeles oberoende av själva befolkningsutvecklingen – på längre sikt ställa sig allt högre i jämförelse med vad fallet blir i andra länder. För vår del hålla vi även före, att landets välstånd kommer att kraftigt stegras även absolut taget, d. v. s. i förhållande till dess nuvarande nivå.
De skäl som trots krisen och allting annat göra, att vi räkna så optimistiskt, äro av alltför vidlyftig och invecklad art att här kunna redovisas. Vi be våra läsare antaga detta påstående såsom en förutsättning för det fortsatta resonemanget och understryka därvid, att den förutsättning vi ha bruk för egentligen blott gäller välståndet i förhållande till andra länder. Även de som till äventyrs äro pessimister i fråga om den absoluta välståndsutvecklingen, torde – bl. a. med hänsyn till folkets politiska kultur i detta gamla rättssamhälle – medgiva troligheten av vår förutsättning beträffande utvecklingen av välståndsrelationen till andra länder.
