Det internationella folkomflyttningsspörsmålet kommer då att stiga fram som en allt allvarligare sak i svensk politik. Det kommer icke att saknas andra länder med lägre levnadsstandard, varifrån folk vill flytta över. Vi ha bestämt på känn, att den svenska arbetarklassen i detta spörsmål kommer att reagera såsom den amerikanska. I den mån saken redan varit aktuell, har detta även faktiskt varit fallet. Både genom sitt stöd åt efterkrigstidens lagstiftningsspärr mot immigrationen och genom vissa direkta aktioner på arbetsplatserna har den svenska arbetarklassen redan visat klar färg i denna fråga.
Lägg märke till att de enda länder, som med större sannolikhet i framtiden skulle kunna bjuda svenska arbetare bättre levnadsmöjligheter, såsom Förenta staterna och vissa av de brittiska dominierna och kolonierna, efter allt att döma själva komma att tillämpa allt strängare immigrationsspärrar. Det kommer således knappast att av några slags ömsesidighetshänsyn föreligga skäl till att hålla landets gränser öppna för utlänningar. (Vi räkna här icke med. de andra skandinaviska länderna. Det är möjligt att mellan oss och dem av andra skäl en större rörelsefrihet kommer att kunna tillämpas. Det fortsatta resonemanget kan lika gärna gälla de nordiska länderna som enhet.)
Hur ser en arbetarimmigration till Sverige ut i det konkreta fallet? Jo, helt enkelt som ett försök av arbetsgivarna – eller ett tillfälle för arbetsgivarna – att genom utsugning av främmande arbetskraft pressa ned avtalslönerna inom landet. Detta är viktigt. Ty även om man i det abstrakta lagstiftningsarbetet eljest möjligen kunde vinna gehör för mera internationella ideal, så komma därefter oundgängligen de konkreta fallen, och i förhållande till dem reagerar man inte idealistiskt.
Härtill kommer att vi av olika skäl – som likaledes äro för vidlyftiga att närmare skildra – även efter krisens övervinnande med all sannolikhet ha att räkna med en kanske mycket avsevärd arbetslöshet. Den permanenta arbetslöshetens
