utom möjligheternas gräns. Mycket beror bland annat på den utveckling arbetarinternationalerna samt hela den internationella byråkratien i Genève och det internationella förhandlingsväsendet kunna förläna åt den internationalistiska ideologien. Man skall vara försiktig med att spå om hopplöshet för denna rörelse, hur svarta konjunkturer den nu än genomlever. Men vi skulle vilja våga den förutsägelsen, att utvecklingen i första rummet kommer att gå ut på en konsolidering inåt av staterna (och eventuellt smärre statsgrupper). Utvecklingen går visserligen i "planhushållningens" tecken, men det är ännu egentligen blott de enskilda staterna, som erbjuda en tillräckligt homogen kulturbas och som äga den behövliga lagstiftningsmakten för dess genomtvingande.
Vi måste tro, att på längre sikt på denna grundval en internationell samverkan kommer att kunna grundas. Motsatsen skulle betyda kulturell och ekonomisk undergång åtminstone för Europa. Men vi skola bara inte föreställa oss, att den internationalisering, varpå den västerländska kultureliten icke kan sluta att hoppas, nödvändigtvis kommer att innebära någon slags, i högre grad än nu genomförd fri och atomistisk rörlighet utan väl snarare, i många hänseenden åtminstone, en större fasthet och rentav stelhet. Det ligger i all organisations väsen. Icke minst måste den fria internationella folkomflyttningen sannolikt anses tillhöra ett förgånget skede.
Vi understryka här, att det i denna fråga mycket litet gäller, vad vi i och för sig skulle vilja, om vi finge göra om hela världen efter vår önskan. Författarna till denna skrift hata uppriktigt alla slags nationella skrankor och ha sannolikt i det hänseendet ovanligt många meningsfränder i just detta land. Men vi kunna icke ljuga om verkligheten vid skildringen av faktiska förhållanden och sannolika utvecklingstendenser.
Internationella arbetsbyrån i Genève har visserligen i högst seriösa direktörsrapporter diskuterat en friare arbetarmigration (och det till på köpet inte bara som ett långtidsprogram utan
