Internationalism och skandinavismsåsom en aktuell krishjälp!). Även andra instanser i det internationella livet ha någon gång gjort läpptjänst inför denna idé. Men i den hårda verklighetens värld är den på avskrivning.
I vårt problem betyder det redan sagda framför allt och huvudsakligen, att det i och för sig finns fullt fog för att – som vi här göra – behandla den svenska befolkningsfrågan såsom ett relativt internt problem. Emigration och immigration kunna antagas inom överskådbar framtid icke störa problemställningen på ett för slutsatserna väsentligt sätt. En tämligen hård immigrationspolitik kommer sannolikt att föras även från svensk sida. Att dock – om avfolkningen blir mycket kraftig – befolkningstrycket utifrån kan bli så starkt att det spränger denna fördämning och att då i vidrigt fall även vår fred kan bringas i fara, är en allvarlig följdsats, som här utan kommentarer må understrykas.
Det önskemålet må likväl till slut frambäras, att en friare omflyttning möjliggöres åtminstone mellan de tre i kulturellt hänseende närastående skandinaviska länderna inbördes. Sverige skulle därvid med all sannolikhet för den närmaste tiden komma att stå som den mottagande staten och bär därför huvudansvaret för hur denna fråga kommer att utveckla sig. Med hänsyn till tendenserna på världsmarknaden för jordbruksprodukter – särskilt i England och Tyskland – kan nämligen Danmark tänkas komma att befinna sig i ett väsentligt mycket sämre försörjningsläge än Sverige, och en viss utflyttning från Danmark kan tillfälligtvis komma att te sig önsklig. Även det norska folket kan genom världshandelns rubbningar befaras komma i svårare försörjningsläge än vi själva.
Förutsatt att vi i Sverige med våra rikare och fullständigare naturtillgångar kunna organisera vår produktion någorlunda förnuftigt, kan en immigration från dessa båda länder knappast från någon synpunkt te sig oönsklig. En någorlunda fri omflyttning mellan de tre skandinaviska länderna är också den fastaste grundvalen – och sannolikt den första och nödvändiga
