Sociologiska perspektivkapitel antytts, denna förändrade inställning till än djupare liggande förändringar av själva den sociala och ekonomiska grundvalen för familjebildningen, förändringar som i vårt land följt industrialiseringen i spåren. De sjunkande fruktsamhetstalen beteckna egentligen ingenting annat än svårigheterna att anpassa den gamla, från tidigare produktionsperioder nedärvda familjeinstitutionen till dess nuvarande miljö, som är det moderna ekonomiska och sociala livet. Och om man icke ser till att man bättre anpassar denna sociala och ekonomiska bas till familjebildningen, så kan det mycket väl hända, att rasen går det självmord till mötes, varom man profeterat.
Låt oss titta ett ögonblick på dessa nya motiv och inställningar, sådana de, uttryckta i åsikter och talesätt, kunna studeras var som helst. Barn betyder utgifter i långt högre grad nu än förr under självhushållets dagar. Utrymmet är dyrbarare än förr, kraven på uppfostran äro större, utsikterna för arbetsanställning framstå ovissare, liksom givetvis även det nyttiga arbete barnen förr utförde i hemmet nu är mindre påkallat. Och utgifter väger man dessutom mera än förr, vilket är ännu viktigare. Förr hade vi ett stabilt ståndssamhälle med tämligen stel social lagring och föga kommunikation mellan de olika skikten. Ståndssamhället var vidare moraliskt bejakat såsom traditionellt. Man levde sitt liv bland likar, och detta liv förlöpte tämligen oförändrat från generation till generation. Industrialiseringen har nu rört om i det gamla ståndssamhället. Man befinner sig i livlig kommunikation både uppåt och nedåt. Man strävar allmänt att höja (och ej blott upprätthålla) sin relativa levnadsstandard, och barn äro därvid en börda. Gör man månne i allmänhet klart för sig, att denna strävan till alltjämt stegrad levnadsstandard egentligen är ganska ny? Den existerade icke mera utpräglat i det gamla bonde- och hantverkssamhället; den existerar fortfarande knappast i statarklassen.
