Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


En lång tid komma de socialt radikala att i stor utsträckning reda sig med den möjligtvis begripliga men också absolut negativa satsen, att en stor befolkning i och för sig icke kan vara ett samhällsvärde att eftersträva. Detta är den gamla kampsignalen mot befolkningschauvinisterna vid tiden för nymalthusianismens egentliga genombrott. Allting är dock relativt, och när befolkningstalen ordentligt börja dala, kommer hela den förkunnelsen att låta bra ihålig. För vår del hålla vi för sannolikt, att opinionen kommer att svänga, och att man icke minst i de politiskt radikala socialgrupperna kommer att bli intresserad av att finna medel att hålla fruktsamheten uppe. Vi tro så av många skäl. Men det är i första hand ett, som här till en början skall framdragas.

Ett faktum är, att de enda verkligt effektiva medlen att hålla fruktsamheten uppe bestå i genomgripande fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska reformer. Det läger, som redan av andra skäl har hela sin strävan inriktad på en utveckling i denna riktning, kommer icke att kunna undgå en stigande förståelse för ett syftemål, som däri måste söka sitt enda medel.

I det motsatta lägret kommer heller inte i fortsättningen att saknas personer, som grubbla över hur fruktsamhetstalen skola kunna bringas upp. Deras uppgift är emellertid inte den lättaste, såvida de inte grundligt förändra hela sin socialfilosofi. Att hjälpa upp födelsesiffrorna med preventivlagar och annan strafflagsexercis, kommer att visa sig mer och mer orimligt. Själva tanken att dylika metoder skulle vara resultatbringande har blottat en förvånande okunnighet om hur djupt de sociologiska orsakerna till det man vill ändra äro rotade.

Orsakerna till att födelsetalen sjunka ligga nämligen närmast i familjeinstitutionen förändrade sociala struktur och förändrade socialmoraliska innehåll. Agitationen för och emot barnbegränsning har här kunnat spela rollen av utlösande moment. Men i det väsentliga svarar, som redan i föregående