påpekas, att den stigande politiska och sociala upplysningen bland de breda massorna och den förbättrade ekonomiska grundvalen för nationens gemensamma liv i alla händelser och helt oavsett det befolkningspolitiska motivet kommer att stegra fordringarna på en effektiv och därför kostsam socialpolitik, samtidigt som de tekniska och organisatoriska förändringarna komma att driva fram kraven på en radikal omläggning av produktionen i socialistisk riktning. Här kommer utan tvivel en sammankoppling av politiska motiv och intressen att äga rum.
Problemet om familjens nygestaltning kommer med andra ord att vävas in i den fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska diskussionen. Hela befolkningsfrågan kommer att ställa sig alldeles annorlunda, när man mera allmänt gjort klart för sig, att den mycket långt drivna barnbegränsningen, varemot utvecklingen bestämt pekar – det barnlösa äktenskapet eller enbarnsäktenskapet – egentligen omöjligt kan te sig såsom ett mera allmänt omfattat ideal för ett fritt folk, som lever under lyckliga sociala och ekonomiska förhållanden, ett folk, som har klokhet och kraft nog att så bestämma över sitt ekonomiska liv, att ingen redlig medborgare behöver leva i godtyckligt, klassbetingat beroende och i otrygghet för sin materiella existens. Denna tendens till ständig och hastig befolkningsminskning kommer då för allt flera medborgare att framstå såsom en del av den allmänna disharmoni i den mänskliga samlevnaden, som råder under själva det dynamiska övergångsläget från patriarkalisk förkapitalistisk tradition över liberalkapitalistisk individualism till en mera planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap på bredaste demokratiska grundval.
Och sedan nymalthusianismen så löpt linan ut skall det visa sig, att befolkningsfrågan förvandlats till det slagkraftigaste argumentet för en djupgående och radikal, socialistisk omgestaltning av samhället. Befolkningsfrågan kommer att mäktigt resa det politiska kravet, att de sociala förhållandena i vårt
