storleken av den befolkning, som bodde på detta sätt var över 5% (26,498) av hela den befolkning, som bebodde lägenheter om ett rum och kök.
För att riktigt kunna se det förfärliga i dessa tal, måste man göra klart för sig, att den genomsnittliga familjestorleken på grund av fruktsamhetens nedgång ju starkt minskats, och att därför så stora familjer i och för sig äro relativt sällsynta inom befolkningen. Vid 1924 års hyresräkning befunnos 72,3% av alla bostadshushåll omfatta högst 4 personer; för smålägenheter (upp till och med två rum och kök) voro 76,5% så små. Hushåll om 7 eller flera medlemmar äro ännu sällsyntare; vid 1920 års folkräkning beräknades antalet hushåll över 7 personer i städerna uppgå till blott något över 7% av samtliga. Dessa uppgifter äro visserligen ej fullt jämförliga, men de äro dock tillräckligt rättvisande för att illustrera det påståendet, att mängden av särskilt stora familjer med nästan ofelbar nödvändighet tryckes ned i en från socialhygienisk synpunkt absolut fördömlig trångboddhet.
Vi ha här tills vidare hållit oss till lägenhetskategorien ett rum och kök såsom den i Sverige vanligaste familjebostaden. Vi ha emellertid att lägga märke till, att särskilt i norra. Sverige även enrumslägenheterna (vanligen ett rum med spis) i betydande omfattning användas såsom familjebostad. 1926 räknade i Skönsmon 41,6% och i Kiruna rentav 44,5% av enkelrummen 3 eller flera boende, och respektive 65,2 och 66,8% av deras invånare bodde i så starkt befolkade rum. Förhållandena äro bättre i södra Sverige, där på ett flertal orter blott en tiondel eller mindre av dessa lägenheter voro på detta sätt överbefolkade. För de 1926 undersökta 55 städerna visar det sig dock, att 19,7% av enkelrummen voro belagda med 3 eller flera personer, varvid 42,8% av den befolkning, som bor i dylika lägenheter, var i denna grad trångbodd. Gå vi tillbaka till 1924 års mera omfattande undersökning, vari ju medtagits även ett flertal smärre orter med särskilt stort ettrumsklientel, ställde sig
