personer eller flera, 32% med 3 personer eller flera och 17% med 4 eller flera personer per rumsenhet. Motsvarande procenttal för tjänstemannahushåll voro: 39, 17, 8 och för medelklasshushåll: 8, 2, 1. Det relativa antalet personer i dessa tre grader trångbodda satta i relation till hela de undersökta befolkningarna voro inom industriarbetargruppen: 64, 42, 24%; inom tjänstemannagruppen: 46, 24, 13%; inom medelklassgruppen: 9, 3, 2%. Räkna vi en lägenhet överbefolkad om den hyser mer än två personer per rum eller kök (vilket betyder 3 eller flera i enkelrum, 5 eller flera i ett rum och kök, 7 eller flera i två rum och kök o. s. v.) voro bland industriarbetarna och de lägre tjänstemännen samtliga enkelkökslägenheter överbefolkade, 40,8% av lägenheterna på ett rum och kök och 9,1% av lägenheterna på två rum och kök. I undersökningen lämnas några exempel på trångboddheten särskilt i lägenheterna om ett rum och kök, som måste verka otroliga för den, som tidigare icke råkat syssla med bostadsproblemet.
I denna undersökning lämnas också några belysande uppgifter rörande sambandet mellan trångboddhet och inkomstnivå. Bestämmes trångboddhetskriteriet på samma sätt som nyss, finna vi att medan för industriarbetargruppen 49,g% av bostäderna äro överbefolkade och 57,4% av personerna trångbodda inom den lägsta inkomstklassen (intill 1,100 kronor i inkomst per konsumtionsenhet[1]
), så voro motsvarande procenttal inom den högsta inkomstklassen (1,650 kronor och däröver per konsumtionsenhet) blott 2,8 och 3,2. För gruppen lägre tjänstemän är förhållandet ungefär likadant. Dessa procenttal äro värda begrundande framför allt ur befolkningssynpunkt, då den högre inkomststandarden till följd av beräkningsmetoden huvudsakligen bestämmes just av barnantalet, vilket ju även bestämmer trångboddhetsgraden. Luftrymden per konsumtionsenhet är i genomsnitt nästan dubbelt så stor för den högre
- ↑ Se om konsumtionsenhet not. sid. 155.
