Bostad och inkomstinkomstgruppen som för den lägre, detta såväl vad gäller industriarbetarfamiljer som tjänstemannafamiljer.
Vid diskussionen av dessa förfärande förhållanden har man ofta framhållit den tendens till oavbrutet sjunkande boendetäthet, som man kunnat förspörja vid de tid efter annan företagna undersökningarna. För 53 jämförelseorter, som varit med vid olika räkningar – inneslutande flertalet större städer – var antalet i lägenheter upp till och med två rum och kök boende per 100 rum eller kök 1912-15 166, 1920 164, 1924 154 och 1926 151. Denna stadigt sjunkande sifferserie, som är genomgående för alla stadssamhällen, har bedragit till och med sakkunniga statistiker till en alldeles ogrundad optimism.
För förståendet av denna utveckling har man nämligen att ihågkomma ett par förhållanden, som äro ägnade att väsentligt avkyla tillfredsställelsen med utvecklingens tendens. För det första har man att minnas det minskade barnantalet i familjerna. De högre åldersklasserna ha oavbrutet ökats på bekostnad av barnaåldrarna. Antalet barn under 15 år per 100 hushåll i smålägenheter var i Göteborg 1911 135, 1921 113 och 1931 endast 77. Däri ligger en felkälla, om man räknar boendetätheten i "boende" per 100 rumsenheter. De "boende" utgöras nämligen till en väsentligt större del nu än förr av vuxna personer med ett kvantitativt större bostadsbehov.
Antager man nu, att ett barn under 15 år blott behöver hälften så stort bostadsutrymme som en vuxen och räknar man därför ett sådant barn såsom blott en halv personenhet, tager detta beräkningssätt bort en väsentlig del av förbättringen i boendetäthet. Hålla vi oss fortfarande till Göteborg, där fullt jämförliga beräkningar existera för en lång tidrymd, finna vi att boendetätheten i lägenheter upp till och med två rum och kök mätt i personer per 100 eldstäder 1911, 1921 och 1931 voro respektive 186, 179 och 149, vilket betyder en sänkning med 20%. Räknar man emellertid i personenheter bli talen blott 154, 153 och 132, och minskningen är reducerad till 14%.
