Bofälligheten på landsbygdennågorlunda normal landsbygdsbefolkning, och urvalet har icke gjorts så, att en stor del hör till de ekonomiskt sämst ställda socialgrupperna. Undersökningen är en intensiv bostadshygienisk beskrivning av mycket stort värde. Den skall här icke närmare refereras, blott rekommenderas för studium. Endast ett fåtal uppgifter må utdragas ur dess resultat.
Av familjebostäderna voro 35% ett rum och kök eller mindre. Nära 6% av bostäderna hade en total golvyta mindre än 20 kvm.; för lantarbetarbostäder var detta fallet i nära 10%. Nära 7% hade en rumshöjd under 2 m., 17% under 2,10 m. Endast en tredjedel av bostäderna hade en takhöjd av 2,50 m. eller mer. Den totala volymen var i 9% av bostäderna under 50 kbm. (I 45,6% var den utnyttjade sovluftvolymen under 50 kbm.) För 21,5% av de boende var totala luftrymden per person mindre än 15 kbm., i lantarbetarhushållen var detta fallet med nära hälften av alla boende.
Tambur eller förstuga fanns endast till omkring 60% av lägenheterna. Lantarbetarnas lägenheter saknade tambur i över 54%. Bostädernas dagsbelysning befanns i stor utsträckning otillfredsställande; i endast 40% av bostäderna uppgick fönsterytan till åtminstone 12% av golvytan. I endast 24% av lägenheterna låg golvet tillräckligt högt över marken för att säkert utesluta fukt. Nära en tredjedel av bostäderna voro fuktiga, kalla eller dragiga; i fråga om lantarbetarnas bostäder var så fallet med drygt hälften. Inemot 5% av alla bostäder betecknades såsom förfallna. För att bedöma bostädernas värde sinsemellan användes en för ändamålet särskilt konstruerad poängskala, varvid en viss poäng – som av försiktighet sattes synnerligen lågt – fick beteckna gränsen för undermålighet. 14,5% av samtliga de undersökta lägenheterna hörde trots den låga gränsen till kategorien undermåliga och i dem bodde 17,8% av hela den undersökta befolkningen.
Lunds studenters Clartésektion gjorde år 1928 en undersökning av statarbostäder och drängkammare i vissa skånska
