vilket visserligen å ena sidan betyder, att somliga konsumera mera även i de lägre inkomstklasserna men å andra sidan att andra konsumera ännu mindre. Dessvärre är det därvid just de barnrika familjerna som bli mest utan.
Man har vidare att ta i betraktande, att varornas kvalitet, sammansättning och beredning ofta är allt annat än rationell i de lägre inkomstklasserna. Detta gör den effektiva konsumtionsskillnaden betydligt större än här redovisats. Man kan därför näppeligen bortförklara den konstaterade konsumtionsskillnaden genom att antaga en större misshushållning i de högre inkomstskikten. I den mån man känner förhållandena, har man dessvärre tvärtom anledning att förmoda en lägre förmåga av rationell hushållning hos de fattiga barnrika familjerna och i alla händelser icke en högre. Man kan heller knappast söka en större del av orsakerna till konsumtionsskillnaden i en ohälsosam överkonsumtion i de högre inkomstklasserna. Även om en sådan skulle förekomma, så motväges dess betydelse för den här genomförda jämförelsen sannolikt mer än väl genom dels det större näringsbehov, som de kroppsarbetande klasserna i och för sig ha, och dels den naturliga tendensen till sporadisk överkonsumtion då tillfälle yppar sig (avlöningsdagen!), som utmärker just de fattigaste klassernas livsmedelsförbrukning.
Knappheten på födoämnen är uppenbarligen fortfarande en ganska fruktansvärd realitet för fattiga barnrika familjer. Härvid ha vi dock blott kunnat studera konsumtionen av vissa prisbilliga standardvaror av grundläggande betydelse för folknäringen. Ingen tvekan råder om att skulle vi ha liknande tal för fisk och grönsaker, kolonialvaror och viktualier etc. skulle bilden blott ha blivit mera skarptecknad. Att rena lyxvaror av olika slag nästan helt få försakas i de fattiga barnrika familjerna, är däremot socialt mindre betydelsefullt. Det må vidare ånyo påminnas om att hela detta material härstammar från hushåll, som äro så pass väl organiserade att en dylik
