rådande förhållanden nativiteten fått och i framtiden i ännu högre grad kan väntas få sitta emellan.
Det är naturligtvis alldeles riktigt, att vårt folk förr fött upp mycket stora barnkullar under ännu mycket svårare ekonomiska förhållanden. En undersökning över bostads- och näringsstandard på mitten av 1800-talet skulle ha visat, att en mycket stor del av hela befolkningen levde under förhållanden som vi nu skulle kalla ren nöd. Ändå var då födelsetalet mycket mer än dubbelt så högt som nu och fruktsamheten omkring tre gånger så stor. En låg levnadsstandard har i historien icke visat sig förhindra en hög fruktsamhet; den har bara på malthusianskt sätt förhindrat en alltför stor folkökning genom att hålla uppe dödstalen, framför allt för spädbarnen.
Detta påpekande är som sagt alldeles riktigt, men det rubbar inte ett tecken i den nyss dragna slutsatsen. Det visar bara hur man inte får dra lärdomar ur historien. Vi få minnas, att hela befolkningens psykologi starkt förändrats på de båda sista generationerna. Fruktsamheten har faktiskt minskats till stor del på grund av de enskilda familjernas strävan att stegra sin levnadsstandard. Och levnadsstandarden har stegrats till stor del på grund av den minskade fruktsamheten. Sambandet mellan en familjs levnadsstandard och dess barnantal har rätt ingående belysts i det föregående.
Vi uppehålla för närvarande vår relativa levnadsstandard endast tack vare en nedsättning av fruktsamheten långt under reproduktionsgränsen. Skulle vi ha en fruktsamhet, som verkligen vidmakthölle befolkningsstocken vid på lång sikt oförändrad storlek, skulle också levnadsstandarden ställa sig lägre. Vi skulle nämligen då behöva föda omkring 40% flera barn än i fjol och dessa barn skulle därefter behöva underhållas. Skulle vi ha en fruktsamhet, som till och med medgåve en folkökning, behövde fruktsamhetsökningen vara än större och levnadsstandarden skulle tryckas nedåt ytterligare ett stycke.
Det sagda kan tyckas motsäga ett påstående, som tidigare
