Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Levnadsstandard och avfolkninggjorts i denna bok, nämligen att tillräckliga skäl icke finnas att (inom för svenska förhållanden relevanta gränser) antaga ett mera betydelsefullt samband mellan befolkningens storlek och levnadsstandardens höjd. Men jämförelsen är därvid tänkt mellan två olika stora befolkningar, vilka båda äro konstanta eller båda i samma grad växande eller minskande, d. v. s. befolkningar med lika fruktsamhet och lika åldersfördelning. Helt annorlunda ligger problemet till vid dynamiska övergångslägen. Jämförelsen kommer ju då i stället att gälla befolkningar med olika åldersfördelning: vid en på lång sikt och vid viss höjd konstant befolkning är i första rummet barnantalet större både i genomsnitt per familj och i procent av hela befolkningen än vid en minskande befolkning (och mindre än vid en växande befolkning). Då barnen måste försörjas av de vuxna betyder således själva befolkningsminskningen såsom sådan (och alltså alldeles oavsett befolkningens storlek) en omedelbart förverkligad levnadsstandardstegring. Denna levnadsstandardstegring är vunnen blott genom själva minskningsprocessen. Den är tillfällig, i den meningen att den måste bortfalla om minskningen upphör och befolkningen blir konstant, eftersom då det genomsnittliga barnantalet måste stiga. Från befolkningssynpunkt utgör den därför en ren kapitalförtäring av engångsnatur.

Då fruktsamhetsnedgången till stor del framdrivits just av familjernas strävan att stegra sin levnadsstandard torde det vara praktiskt taget alldeles omöjligt att förmå vårt folk till en stegrad eller ens uppehållen fruktsamhet, om detta skall ske på bekostnad av levnadsstandarden. En sådan utveckling skulle inte ens kunna kommenderas fram genom en politisk diktatur, även om denna till det yttersta utnyttjade en tekniskt fullkomnad massuggestion. Man kan inte "predika folk från vettet", åtminstone inte vad gäller fortplantningen, även om det är möjligt i andra hänseenden – det kommer erfarenheterna i Tyskland att visa. Flyttar man då spörsmålet från vad som är möjligt till vad som vore önskligt, vilja vi klart ha sagt ifrån att