Bostadsproduktionen som arbetsreservvarumarknaderna utan även kredit- och arbetsmarknaden. Detta problem sammanhänger i hög grad med frågan om produktionens stabilisering i tiden, d. v. s. utslätandet av de konjunktur- och i vissa fall säsongväxlingar, som för närvarande utgöra en svår effektivitetsläcka i vår ekonomiska organisation. För att här blott ta ett exempel anknytande till den sist berörda byggnadsproduktionen, är det klart, att om vi kunde stabilisera denna produktion i tiden och tillförsäkra byggnadsarbetarna en stadigare sysselsättning, så finge arbetsmarknaden ett helt annat utseende. Vi kunde då tänka oss en väsentlig sänkning av de ackords- och timlönesatser, vilka bestämma arbetskostnaden, medan byggnadsarbetarnas samlade årslön, deras arbetsinkomst, i alla fall stegrades. En dylik utjämning av säsong- och konjunkturfluktuationerna inom byggnadsindustrien är tekniskt fullt möjlig, och vi ha blott att på allvar börja undersöka vägarna att även organisatoriskt skapa förutsättningar för denna utjämnings genomförande. Även inom andra industrier finnas dylika reformer att göra.
Vid genomtänkandet av detta stora försörjningspolitiska problem, vars ytterlinjer här blott kunnat antydas, gäller det att göra en klar skillnad mellan å ena sidan krisåtgärder och å andra sidan den långsiktiga produktionsplanläggningen. Vi ha redan understrukit, att arbetslöshetsförsäkring, fattigvård och understöd av olika slag, reservarbeten o. s. v. enbart äro motiverade såsom medel att överbrygga ekonomiska kriser för individerna och samhället. De lösa däremot på intet sätt det stora produktionspolitiska problemet. De skapa på sin höjd ett rådrum för dettas utredning och för mera grundläggande reformers påbörjande.
På samma sätt ligger den aktuella frågan om arbetstidens förkortning. Genomförandet av lagstadgad åttatimmarsdag var visserligen på sin tid påkallat ej blott av arbetarnas behov av större fritid för personligt liv utan i stort sett även av rent produktionstekniska effektivitetsskäl. På vissa områden kunna
