ytterligare arbetstidsnedsättningar vara av motsvarande skäl motiverade. Framför allt är det naturligtvis ett önskemål att lantarbetarna, hembiträdena och andra arbetarkategorier utom arbetstidslagstiftningens ram få sin arbetstid reglerad. I huvudsak gå emellertid reformkraven ut på införandet av ordnade semesterförhållanden även för arbetare och lägre tjänstemän i det enskilda näringslivet och eventuellt på en lämpligare fördelning av helgdagarna över året och en bättre lokalisering av arbetstiden under veckans sex arbetsdagar i syfte att göra lördagen mera fri o. s. v.
Allmänna krav på en ytterligare förkortad arbetstid – t. ex. ned till en 40- eller 36-timmars arbetsvecka – böra däremot just från arbetarsynpunkt mötas med stor misstänksamhet (därest de icke kunna motiveras ur effektivitetssynpunkt; dessa frågor borde då göras till föremål för mera ingående och för olika yrken differentierade psykotekniska studier). så låg som vår levnadsstandard faktiskt är, göra vi med all säkerhet klokt i att inrikta oss på att verkligen alla få arbeta just upp till effektivitetsgränsen. Det ligger därvid mera vikt på att söka förändra själva arbetsförhållandena därhän, att arbetet blir vad det naturligt bör vara för friska och lyckliga människor, nämligen en källa till glädje och en väsentlig del av vårt livsinnehåll. I det hänseendet återstår ännu mycket att reformera särskilt inom vår industriella produktion. Men göra vi bara klart för oss, att arbetet alls icke behöver vara och ofta ej heller är ointressant och glädjedödande, och få vi därtill upp ögonen för hur viktig – både med hänsyn till personlig lycka och till produktionens effektivitet – arbetsglädjens bevarande inom näringslivet faktiskt är, böra strävandena i denna riktning icke te sig hopplösa.
En förkortad arbetstid är visserligen en mycket förnuftig krisåtgärd i syfte att fördela en uppkommande eller bestående arbetslöshet, vilket är en helt annan sak. Den ingår därför i en förbättrad krisberedskap. Men vi få därur icke dra den
