Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Inkomststandard och existensriskeroch med direktare hänsyn just till effektiviteten. För arbetarna är det praktiska problemet rentav det alldeles motsatta: hur skall man kunna förhindra ett för tidigt ratande av de arbetare som hunnit över medelåldern? Till det problemet skola vi återkomma i samband med den allmänna frågan om de skärpta kvalitetskraven i det moderna näringslivet och de praktiska svårigheterna att försvara även de icke toppvärdiga arbetarnas rätt till delaktighet i nationens arbetsliv. Här ha vi blott velat understryka, att en förtidspensionering icke är ett önskemål ur långsiktig försörjningssynpunkt fastän möjligen en lämplig krisåtgärd mot en arbetslöshet, som man icke genom produktionspolitiska reformer tror sig om att tillräckligt kraftigt eller snabbt kunna bemästra.

Det produktionspolitiska problemet måste efter dessa korta antydningar i detta samband lämnas outrett. Det skall blott ånyo understrykas, att tekniskt och ekonomiskt föreligga inga oöverstigliga hinder för en sådan politik. Vi ha arbetslösa i stora massor, vi ha överflöd av naturtillgångar att utnyttja. Tekniken står på en ännu för en generation sedan oanad höjd. Och nog finns det behov att fylla. Svårigheterna äro uteslutande av organisatorisk och politisk art. De äro stora men de måste övervinnas. Ur befolkningspolitisk synpunkt är detta nödvändigt. De som ställa sig pessimistiska i fråga om möjligheten av en produktions- och konsumtionsstegrande ekonomisk politik ha att minnas, att de i så fall icke kunna ange någon möjlighet att hindra landets avfolkning. Ty den saken är viss: stegras icke realinkomsterna i landet väsentligt och minskas icke arbetslöshets- och existensriskerna till en bråkdel av vad de i dag äro, komma alla andra åtgärder för att uppehålla den äktenskapliga fruktsamheten att vara gagnlösa.

I det följande tages såsom en vald förutsättning att folkets realinkomst kraftigt stegras och existensriskerna nedskäras, så att icke samhällets fattigdom står såsom ett allt annat överskuggande motiv för extrem barnbegränsning och såsom ett