hinder för en radikal fördelnings- och socialpolitik. Den som till äventyrs finner författarnas fördelnings- och socialpolitiska analys i fortsättningen väl optimistisk i fråga om de ekonomiska möjligheterna i landet, har att minnas denna grundläggande reservation.
Utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan
Det räcker emellertid alls icke med produktionspolitik, det räcker inte ens om den åtföljes av en viss allmän inkomstutjämning mellan samhällsklasserna. Inkomstutjämningen måste ta sikte på själva barnförsörjningsbördan.
I den psykologiska motivmekanism, som kan skönjas bakom den kring sig gripande födelsebegränsningen, står själva den med barnafödandet förenade familjeindividuella extrakostnaden såsom främsta avhållande motiv. Det måste därför gälla att minska familjernas extra kostnader att ha barn. I synnerhet för familjer på en relativt låg inkomststandard men även för familjer på en högre – den må vara aldrig så tryggad – står för närvarande tillvaron av mycket stora dylika extrakostnader såsom huvudmotivet för födelsebegränsning. Man kan rentav påstå, att det nu rådande inkomst- och fördelningssystemet, som nästan helt och hållet överlåter åt de enskilda familjerna att bära de med barnafödandet och barnavården förbundna kostnaderna, är såsom skapat för att i en tid som vår med dess alltmer rationaliserade psykologi driva födelsebegränsningen fram emot det barnlösa äktenskapet.
Vi ha alla skrattat åt förslag om ungkarlsskatter och fruktsamhetspremieringar. Men löjliga ha dessa förslag mest varit på grund av beloppens obetydlighet (och stundom på grund av motiveringarna). Frågan är emellertid, om vi icke gå fram emot en tid, då man mera allmänt kommer att finna det alldeles oriktigt och i grunden onaturligt, att var och en
