Nationens gemensamma ansvar för barnenskall så fullständigt bära den ekonomiska bördan för sina egna barn.
Vissa kostnader komma alltid att kvarstå och än mera vissa bekymmer och ett visst ansvar. Men behöva de verkligen vara så stora? De individuella lönerna och inkomsterna utgå ju vanligen utan hänsyn till barnförsörjningsbördan. Vore det inte då naturligt, att det allmänna trädde in och övertoge åtminstone en väsentlig del av den direkta kostnadsbördan? Borde inte dessa kostnader fördelas på hela folket efter vars och ens bärkraft? Blir man intresserad av att uppehålla födelsetalen, kommer man även att känna en förpliktelse att ekonomiskt stödja de familjer, som uppföda folkets nästa generation.
Men inte endast hänsynen till den eljest hotande oavbrutna folkminskningen kommer att driva fram intresse för reformer i denna riktning. Ännu viktigare är den omedelbara omsorgen att trygga barnens existens och ställa denna i viss mån oberoende av familjeförsörjarnas inkomstöde. När barnen bli sällsyntare, bli vi kanske mera benägna att känna ett solidariskt ansvar för att ta vård om den lyckosamma utvecklingen av de barn vi få.
Det framstår således icke rimligt och heller icke nödvändigt, att barnen skola helt följa familjen i dess ekonomiska berg- och dalbana. Risken för att familjefadern skall bli arbetslös eller sjuk och familjeinkomsten därför sina eller att han med samma resultat skall bli alkoholist och familjetyrann, skall begå brott och komma i fängelse eller helt enkelt överge de av honom beroende, får inte riskera även barnens livsuppehälle. Samhället måste ansvara för att den stora sociala felanpassning, som ligger i den ojämna och otrygga inkomstfördelningen, inte alltför dyrt får umgällas av de dock mest oskyldiga: barnen.
Frågan är på vilka vägar och i vilken utsträckning en sådan utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan skall kunna vinnas. Innan vi ge oss in på detta
