ingrepp skulle därför rent ekonomiskt vara försvarade ner till fullkomlig jämlikhet i detta hänseende.
I samma riktning verkade vidare den i den klassiska ekonomiska teorien inbyggda, från naturrättsfilosofien nedärvda arbetsprincipen inom värdeläran. Denna princip – som sedermera övertogs och utnyttjades även av Marx – gick ju ut på att det mänskliga arbetet och blott arbetet var "värdeskapande" och grundade en naturlig "rätt" till hela produktionsresultatet. Förverkligandet av denna naturliga "rätt" skulle givetvis ävenledes förutsätta en radikal inkomstutjämning i samhället. Ty även om arbetsförmågan kunde växla individuellt, var det ju klart, att människorna förfogade över egen arbetskraft på ett mycket jämlikare sätt än över produktionskapital.
I själva den borgerligt liberala ekonomiens egna grundfästen hade således egendomsradikalismen sina principiella grundsatser inbyggda. Inom den intellektuella borgarklassen, som uppbar den politiska idéutvecklingen – arbetar- och jordbrukarklassen var denna tid ännu en dov massa utan egen stämma – var dock tämligen allmänt den yngre generationen i bestämd rörelse mot en allt konservativare inställning, vilken ju sedermera historiskt utkristalliserade sig i den allmänna politiska och kulturella reaktionen efter Napoleonkrigen. Den besittande klassens ungdom hade av den franska revolutionen lärt en läxa om det samband, som består mellan radikala svärmerier och praktiska realiteter. Denna åsiktssvängning får en nästan dramatisk illustration i det faktum, att Malthus' skrift tillkommer som en frukt av de dispyter han haft med sin radikale fader, Godwins vän och beundrare.
Nu var emellertid som redan sagts den framväxande konservatismen rätt illa ställd. Den hade argumenten emot sig. Hela dess egen ekonomiskt filosofiska åskådning var ju i grunden radikal. Denna svårighet är stor, i all synnerhet eftersom man inte kunde tänka sig möjligheten att helt byta samhällsfilosofi (vi syfta här närmast på de kretsar i England,
