som denna tid uppburo den samhällsvetenskapliga och idépolitiska utvecklingen).
Med denna utilitaristiska jämlikhetsfilosofi blevo ju till en början en del av de gamla reaktionära argumenten alltför cyniska och omöjliga, t. ex. detta urgamla, att det finns en mängd smutsigt och obehagligt arbete, som måste uträttas och som människor endast kunna förmås att göra under fattigdomens piska.
Ett annat argument tedde sig visserligen något användbarare: säkerhetsargumentet. Bentham, den tongivande ulilitaristiske samhällsfilosofen vid sekelskiftet, försökte också mycket riktigt reparera och snygga upp detta gamla konservativa vapen. Men någon större slagkraft kunde det aldrig mera få. Intresset av lugn, stabilitet och trygghet i den sociala samlevnaden förmådde ju i bästa fall blott motivera vissa skonsamma metoder för reformers genomförande, men däremot icke i och för sig de bestående egendomsförhållandenas orubbade bibehållande. Och vad gäller just sättet för reformernas genomförande voro ju oftast de konservativas motståndare, de radikala jämlikhetsivrarna, riktigt resonliga. De propagerade i allmänhet inte några hastiga och våldsamma revolutioner. Utopismen låg snarast just i den egendomliga sammanställning de representerade av ett starkt revolutionärt patos och en nästan total brist på revolutionär handlingsberedskap.
Det grånade argumentet slutligen, som bl. a. Hume hade återupptagit, att ekonomisk olikhet, även om principiellt oriktig, dock vore nödvändig för att sporra människor till sparsamhet, flit och företagsamhet, var i så fall alltjämt betydligt användbarare. Men det ideala tillstånd av genomgående fri konkurrens och av fritt och lika lopp för dugligheten var den fanns, som detta liberala argument förutsatte, motsvarade inte precis förhållandena i ett gammalt ståndssamhälle såsom det engelska på snabb utveckling emot pauperistisk industrialism.
Emellertid brukar den politiska åsiktsbildningen icke låta
