Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lön efter behovuppväxtmiljö. Till och med i de fall då man skulle vara benägen att tala om arvsbiologisk mindervärdighet är det ett stort socialt intresse att dessa därigenom handikappade barns utveckling icke ytterligare nedpressas och snedvrides av de med ekonomisk nöd följande försämrade uppväxtvillkoren. Redan av detta skäl är det givet, att ej ens de mycket stora familjerna – och de kanske allra minst – få uteslutas från försöken att nå en jämnare fördelning inom nationen av barnförsörjningen.

Nu har en dylik inkomst- och kostnadsutjämning för barn-försörjningens tryggande ofta föreslagits och på sina håll även i mindre skala praktiserats. Men eftersom man vanligen inte haft tillräcklig insikt om den ekonomiska och sociala verklighet, som man sökt reformera, har man sällan förmått spänna in problemet i hela dess sociala räckvidd. Man har stannat vid kravet på en direkt kontantöverföring av vissa utjämningsbelopp, vanligen inom en mindre, i inkomsthänseende homogen yrkesgrupp.

Vid behandlingen av detta problem har det nämligen legat närmast till hands att uppmärksamma själva lönesystemets ofullkomligheter i detta avseende och att med reformförslag söka gripa tillbaka till principen om behovslön. Detta lönesystem är ingalunda oprövat. Under gamla patriarkaliska förhållanden, då företagen i stor utsträckning kunde räkna med att arbetarna föddes och dogo på platsen, plägade ofta våra bruk genom "barntillägg" gradera lönen efter barnantalet. De gjorde det i viss grad även i eget intresse, eftersom eljest lätt de barnrika familjerna skulle falla fattigvården och i sista hand de stora bruksföretagen till last.

Vi veta även, att lönerna för arbetare och tjänstemän i statens och kommunernas tjänst i viss utsträckning äro graderade efter barnantalet. På sätt och vis kan behovssynpunkten rent allmänt sägas vara tillvaratagen i de "högre" intellektuella yrkena, där arbetsgivarna känna sig mer som samma slags människor som de anställda, och där – i viss mån på trots emot