konkurrensprisbildningens tendenser – en mängd mänskliga hänsyn få spela in, fastslagna i allmänt respekterade konventioner och institutionella villkor av olika slag. Sålunda stiger i dessa yrken oftast lönen med ålder och tjänsteår, och eftersom barnförsörjningsbördan åtminstone till en tid följer samma kurva, ha vi här i viss mån behovsprincipen tillvaratagen.
Särskilt för kroppsarbetarna ställer sig saken alldeles annorlunda. Näringslivet är icke längre, och kan icke vara, patriarkaliskt ordnat. Arbetarna ha för övrigt själva genom organiserade ansträngningar bekämpat det patriarkaliska momentet i arbetsavtalen, vari de med full rätt sett en delvis frihetshämmande och för lönekampen hindrande faktor. De inslag av "familjelön" vi även i Sverige hade under krigs- och krisåren, voro närmast ett försök från arbetsgivarnas sida att möta de stigande levnadskostnaderna utan att behöva höja lönerna allmänt, och så tolkades de även av arbetarna.
Arbetslönen har så alltmer blivit en ren marknadsföreteelse, och resultatet är, att arbetaren hastigt kommer upp i hög lön. Oftast får han rentav sin högsta löneinkomst, innan han ännu har några barn att försörja, medan vissa svårigheter att uppehålla full arbetskapacitet och kräva full arbetslön kunna uppenbara sig redan då han står med den största försörjningsbördan. Och så måste det nog vara. Ville man införa behovslön i ökad utsträckning, ginge det mycket lätt för sig i stat och kommun. I ett socialiserat samhälle vore det även en rätt naturlig sak att lägga in hela industriens lönesystem under sociala synpunkter. Men i det enskilda näringslivet går det icke. Där måste arbetet betalas efter sitt produktionskostnadsmässiga värde.
Bestämmer man nämligen högre lönesatser för arbetare med barn (genom en minimilönelagstiftning eller direkt i kollektivavtalen), skapar man ett direkt ekonomiskt intresse för varje företagare att blott anställa ungkarlar eller arbetare med ett eller två barn. Familjeförsörjare med flera barn skulle bli
