Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Löser icke problemetoch barnlösa, varvid i samma mån barntilläggens storlek och hela systemets effektivitet skulle betänkligt minskas.

Men bortsett från dessa och andra svagheter, så är den stora och ofrånkomliga bristen från socialpolitisk synpunkt, att inkomst- och levnadsstandardutjämningen blott är horisontell. Den är tänkt blott mellan familjer med olika barnantal inom samma yrkesgrupp och på samma inkomstnivå.

Denna invändning är desto viktigare, eftersom det genomsnittliga barnantalet växlar betydligt från grupp till grupp. Medan t. ex. statarna år 1920 hade mer än 2 barn per familjeförsörjare, så hade textilarbetarna med sin lägre fruktsamhet och flera kvinnliga yrkesutövare knappt ⅓ barn; murarna hade ungefär jämnt 1 barn per yrkesutövare. Det finns alltså betydligt flera löntagare per barn inom textilindustrien än inom lantbruket, vilket i praktiken betyder, att barntillägget inom det förra området men ej inom det senare skulle kunna göras relativt stort utan att likväl vara alltför tyngande och därför komma även de små familjerna till godo. Ett räkneexempel: om man ville ge varje barn 150 kronor per år och sloge ut denna kostnad på alla löntagare inom den särskilda gruppen genom ett lika stort avdrag, skulle en barnlös textilarbetare få ett årligt löneavdrag på 50 kronor, en barnlös statare däremot på 300 kronor. Inkomstnettoökningen för en textilarbetare med 2 barn skulle bli 250 kronor, men för en statare med 2 barn jämnt ingenting. En textilarbetare med 1 barn finge en inkomstökning av 100 kronor men en statare med 1 barn en inkomstsänkning med 150 kronor. Man kan givetvis fördela kostnaderna annorlunda: exemplet avser endast att visa, hur verkningarna bli alldeles skiljaktiga för grupper med olika barnantal.

Men framför allt är det givetvis de olika gruppernas skiljaktiga inkomstnivå, som gör hela det inkrånglade systemet socialpolitiskt tämligen nyttjelöst. Ett utjämningssystem, som icke ger de fattiga och barnrika samhällsklasserna ett starkare stöd i barnförsörjningen, än det som kan åvägabringas genom