deras uppsplittring i smågrupper och genom en därefter genomförd omfördelning av löneinkomsterna inom varje sådan grupp i förhållande till varje arbetares större eller mindre försörjningsplikt, är icke värt att vidare diskutera, åtminstone icke i detta samband och mot bakgrunden av de uppgifter som lämnades i föregående kapitel. Det är också fullt förståeligt, att man aldrig lyckats politiskt intressera arbetarklassen för experiment i denna riktning.
Slutsatsen skulle då bli, att den önskade barnförsörjnings-utjämningen för att bli av socialpolitisk betydelse icke kan uppnås genom tekniska tricks med lönesystemet utan att reformen måste avkopplas från direkt förbindelse med arbetsmarknaden och anställningsförhållandena och göras fullt allmän och obligatorisk samt framför allt kombineras med ett väsentligt moment av inkomstutjämning mellan de olika inkomstklasserna.
Sättet för finansieringen av en dylik offentlig barnpensionering kan tänkas växla, beroende på om statsmakterna föredra att betala barnpremierna direkt ur den allmänna budgeten eller genom särskilda premieinbetalningar påförda medborgarna. Finansierades barntilläggen genom en särskild beskattning av ungkarlar och personer med liten försörjningsplikt, kunde de barntillägg som sedan utbetalades givetvis göras i motsvarande mån mindre. I samma riktning skulle verka en stegring av de skattefria inkomstavdragen för hemmavarande barn.
Det naturligaste vid ett dylikt system av statsgaranterad barnförsörjning vore att tänka sig lika stora barnpensioner för alla barn oavsett familjeförsörjarens yrke och kön och oavsett, om han är arbetslös eller blott har ringa inkomst, ja, oavsett om det finns någon familjeförsörjare alls (änkor med många barn, hustrur till män, som äro sjuka, intagna på anstalter o. dyl.). Där familjeförsörjaren har viss högre inkomst kan man givetvis inbespara barnbidraget. Vill man emellertid nå en mera allmän stimulans till stegrad fruktsamhet i äktenskapen, bör man akta sig att sätta denna maximiinkomst för lågt. Det per barn
