Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Vi böra vidare hålla alldeles klart för oss, att det, som redan antytts, rör sig om en överflyttning av mycket stora penningsummor, och detta även om bidragsbeloppen skulle göras mycket anspråkslösa. Antaga vi, att vi i Sverige skulle nöja oss med att betala 3 kronor per vecka till alla barn under 15 år (156 kronor per år), skulle dock för att finansiera dessa bidrag krävas en summa av nära 235 millioner kronor årligen. Skulle barnbidragen sättas så högt, att de kommo närmare den verkliga försörjningskostnaden, stegrades den finansiella kostnaden flerdubbelt.

Visserligen är det härvidlag egentligen blott fråga om en omfördelning av inkomster. Barnen underhållas ju även nu, fastän med nästan hela kostnaden lagd på dem som råkat få dem. Men uppbringandet av så höga belopp möter förvisso stora svårigheter och man kan påräkna ett hätskt motstånd. Ställda inför dylika konsekvenser skulle måhända en hel del samhällsbevarande personer ta sig för huvudet och allvarligt ifrågasätta, om verkligen det svenska folket har råd att hålla sig med så många barn, som vi trots den pågående avfolkningen dock föda upp med i anspråkstagande till största delen av mycket fattiga föräldrars försakelser.

Utjämning av barnförsörjningskostnaden genom socialpolitik

Vore man nu säker att verkligen vinna en maximal socialpolitisk verkan, borde emellertid icke dessa finansieringssvårigheter få stå hindrande i vägen. Men inför beloppens storlek vinner den frågan givetvis ökad vikt, om man inte kan nå längre genom att mera direkt inrikta anslagen på ett sådant sätt, att de med full säkerhet och i högsta grad verkligen komma barnen till godo. Man kan söka vinna den behövliga utjämningen via en utvidgad socialpolitik. Själva utjämningen kan då även göras mera effektiv.