Kontanta barnbidrag i enstaka fallSå mycket bör dock vidmakthållas av barnpensionerings-tanken, att man med barnpensioner bisträcker ensamma mödrar, som på ett eller annat sätt förlorat sina familjeförsörjare och som av någon anledning icke själva kunna träda in som familjeförsörjare. Överhuvudtaget bör den offentliga understödsverksamhet, som för närvarande rent faktiskt är motiverad av att barnförsörjningsbördan överstiger inkomsten, avlyftas från fattigvården. Skälet är det vanliga: det föreligger här ett objektivt fastställbart socialt förhållande, som kan regleras genom lagstiftning och vanlig förvaltning och som icke erfordrar den deklasserande och ambitionskvävande art av kontinuerlig behovsprövning, som ligger i fattigvårdens väsen. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda denna fråga och framlägga förslag till reform i denna riktning.
Vidare bör moderskapsunderstödet på ett rationellt sätt utbyggas. Detta utgår nu med ett alltför litet och otillräckligt belopp (i allmänhet netto 28 kronor) samt utbetalas endast till mycket små inkomsttagare. För att vara mera effektivt måste det utökas så, att det täcker alla kostnader för själva förlossningen samt dessutom ersätter moderns kostnader för livsuppehälle under den tid hon på grund av barnafödandet står utan arbetsinkomst. Detta kan ju i viss mån sägas ske genom den till sjukkassorna knutna moderskapshjälpen, men den behöver utökas både till belopp och verkningsområde. I samband därmed – ehuru på sidan om den kostnadsutjämning vi just nu diskutera – borde åtgärder vidtagas för tillförsäkrande av tillräcklig, frivillig arbetsledighet för barnaföderskor samt tryggad rätt till återanställning i arbetet.
Vidare finns det naturligtvis, som ofta framhållits, mycket goda skäl för kraftigt utvidgade skattefria avdrag för hemmavarande oförsörjda barn. Men något vidlyftigare överförande av kontanta penningbelopp i stil med en allmän barnförsäkring kan knappast ifrågasättas, så länge vi inte hunnit längre på den egentliga socialpolitikens väg.
